Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Litterär gubbsjuka?

Kristian Lundberg läser den amerikanske författaren Thomas Pynchon – och vill ha mer betalt för att ta sig igenom en fyllesnackig roman.

Annons

Det sker ibland att innehållet i exempelvis en dikt ingår i ett slags symbios med själva den litterära stilen, som exempelvis dadadikternas utbrott, som till slut blev ett slags grafiska utsagor om en trasig och ofullständig värld.

Stil och innehåll lever tillsammans, tätt inpå varandra.

Ibland är det bra.

Ibland blir det problematiskt.

Huvudpersonen i Thomas Pynchons roman ”Inneboende brist” är ett slags strandluffare med förkärlek för olika typer av droger – främst de som går att röka – och han driver också en privatdetektivbyrå med kontoret på fickan. Vi lär oss en del om surfmusik. Vi får en hastig inblick i den zenliknande tillvaro som vissa av surfarna lever med – men framför allt får vi ett slags groteskeri av figurer som alla är fullständigt osannolika – och detta tillsammans med en intrig som tappar sitt eget spår hela tiden. Att låta den litterära stilen färgas av huvudpersonens medvetande är inte vidare läsvänligt – ändå envisas Pynchon driva det litterära spelet långt bortom vad som är rimligt. Det är säkert tänkt att romanen skall vara ett slags litterär noirdeckare, men i själva verket är det ett hafsigt och osammanhängande slags fyllesnack, sent på natten – när alla som eventuellt kunde ha lyssnat för länge sedan har slutat bry sig.

Det finns också en raljerande sexistisk ton i ”Inneboende brist” som det är svårt att förlika sig med.

Är det ironi? Är det ett utslag av en litterär gubbsjuka? Är det spekulation?

I vilket fall som helst är det oerhört tröttande att läsa, och redan hunnen till mitten av romanen tänker jag att jag vill ha ersättning för sveda och värk för att jag har tvingats läsa detta försök till en roman.

Kristian Lundberg

Mer läsning

Annons