Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Love You till Tuesday!

/
  • David Bowie. Och hans många ansikten. På nästa sida tillsammans med gitarristen Mick Ronson & med makup-artisten Richard Shara, i ”Ashes to Ashes”.

I tisdags fyllde han 66 och firade med att släppa en ny singel. David Bowie överraskar alltid. Sanna Wikström ger sig in i en ny bok om världsartisten och blickar tillbaka på barndomen med idolen.

Annons

”Från det ögonblick då han framförde 'Starman' i Top of the Pops den där ödesmättade torsdagskvällen i juli 1972 – tanig i åtsittande kläder, blek och snygg, med orangefärgat hår tuperat upp mot skyarna, en akustisk gitarr på ryggen och armen om Mick Ronson i en gest som tog andan ur ditt tonåriga jag – var allt och alla Bowie.”

Jag får rysningar. Det är lite som Gösta Berling, och så äntligen stod prästen i predikstolen...

Citatet är hämtat ur radioprataren Robert Elms förord till nya, fantastiskt fina boken, ja bokverket, över David Bowie, album för album i 40 år. Boken är skriven av musikjournalisten Paolo Hewitt och utkommen lagom till Bowies 66-årsdag i tisdags (den 8e januari) då överraskande nya låten ”Where Are We Now?” släpptes och dessutom kommer att följas upp av ett nytt studioalbum i vår. Skivan blir Bowies 30:e och den första på 10 år.

Som åttaåring var jag alldeles fast. Och jag kan vara den enda, eller i alla fall en av ytterst få elvaåringar som strax efter premiären 1975 såg filmen ”The Man who fell to Earth” med Bowie i huvudrollen. I sällskap med både mamma och moster, som då pluggade i Stockholm, satt vi på en biograf på norr, Sveavägen tror jag, efter mitt enträgna tjat.

De fattade inte mycket.

Jag allt, påstod jag. Men så var jag ju Bowies största minsta fan i Gävle. Bowie själv har efteråt sagt att han inte var av den här världen vid inspelningen. Det var under den tiden drogerna hade tagit honom.

För mig började det på allvar, lyssnandet inte drogandet, med den vackra melodin i ”Love You till Tuesday”, på mitt livs första LP ”The World of David Bowie”. En i raden säkert av ganska alldagligabest-of-plattor – men vilket låtval! På min skiva I ett orange omslag med Bowie som en uppåtblickande men ganska blyg Ziggy. Här fanns också ”Let me sleep beside You” med en hummande, dumdidum-ande Bowie. Det gjordes en hel film – med liksom tablåer där Bowie sjunger låt efter låt – med samma namn och det förebådade vad som komma skulle. Allt som fanns på den själbetitlade debuten från 1967 och som skulle leda fram till genombrottet, klassikern ”Space Oddity”.

När jag tar fram LPn i dag inser jag ju vilken anakronism det där första skivomslaget är men vad spelade det för roll då?!

Mitt i förvandlingen kom han, David Bowie, mitt i förvandlingen av det England där musiken föddes. ”För att kunna förstå Bowies fulla kraft på den tiden måste man ha en tydlig bild av hur grått och nergånget Storbritannien var under tidigt sjuttiotal”, skriver Robert Elms, ”om sextiotalet varit ett enda långt party så var det här baksmällan”:Bakåtblickande, kulturellt konservativt, våldsbenäget och fortfarande i färd med att bekämpa gamla krig ansågs Storbritannien vara ”Europas sjukling”.

Det där blir centralt för mig, som annars springer över de otroliga bilderna i boken. Det berättar allt om ett konstnärslivs början, om mimaren och skådespelaren, låtskrivaren och sångaren – och porten in i en glamorös, förbjuden värld. Här måste musiken få tala. Album efter album, alla små mästerverk. Om Elms text är ett nedslag i historien och ett startskott så är resten av bokens texter just där, i musiken. Hewitt grottar ner sig i album efter album – men väljer med lätthet och vågar fördjupa och det ger både nördiga och gripande referenser.

Lägg till detta bilderna, jag kommer inte ifrån det. De kittar tidens skarvar. Bilderna från hans första mimföreställning i det Arts lab han i Jim Haynes anda grundade i Beckenham, Kent, med ”Hunkydory” i ett Amerika där han träffar Andy Warhol (ingen av dem säger något på en timme, sedan kommenterar Warhol Bowies ”flickskor”), Ziggy Stardust fenomenala födelse och fall, Starman och the Spiders from Mars: Ziggy = Iggy plus ”Z”. ”Iggy Pop var ett adrenalinpaket utan avstängningsknapp ... en gång slog han sönder en ölflaska i sitt eget huvud. Bowie bestämde sig för att mäta sig med hans råa kraft på nästa album” – Hewitt.

Från smink och klänningar gjorda av Mr Fish till den regelrätta förvandlingen: ”Marc Bolan ändrade sitt utseende med lite smink och glitter; Bowie blev en annan person med hjälp av designern Freddie Burretti.” – Hewitt. Avantgardejazzinfluenserna på ”Aladdin Sane” och ”Pin UPs” (1973), Twiggyomslaget man aldrig glömmer.

Och sen kom ”Diamond Dogs”. Herrgud. Den kan jag som innerfickan på min kavaj om jag hade någon. Med den symboliska omslagsbilden målad av belgiske konstnären Guy Peellaert. Vi tre kusiner hade ”Rebel Rebel”-seanser inne på äldsten Marias rum. Det var hon som fått skivan i julklapp och det var hon som hade den röda-vita plastgrammofonen. Föräldrarna satt i ”salen” intill och höll garanterat för öronen. Men de lät oss hållas och än i dag har vi speciella Bowiehelger, ständiga återfall, då inkluderande de yngsta kussarna, i dag 40 och 42 år. De har inget att invända – och inte heller något att säga till om när det gäller Bowie.

Och så ”Young Americans” och ”Station to ”Station” och knarkandet och fascistreferenserna mitt i Berlintrilogin, albumen ”Low”, ”Heroes” och ”Lodger”. Och så ”Lust for Life”, förstås, med nämnde Iggy Pop. Puh.

Jag har alltid hårdkokt hävdat att jag slutade lyssna på Bowie efter ”Scary monsters... and supercreeps” (superplattan från 1980). Men det stämmer ju inte. Hur skulle det? Vad gör det om man svänger loss lite med Mick Jagger, discot var ändå inte det sämsta. Och så kom Tin Machine, bandet Bowie skapade och så småningom inordnade sig i som sångare, på slutet av 1990-talet. Bandet som han ansåg räddade honom ur hans medelåderskris. Vad vi lyssnade på dem! Och ska ni bara lyssna på en enda Bowielåt från senare tid – välj ”Thursdays Child” från albumet ”Hours...” (1999) – och lova se den på YouTube också!

David Bowie var min allra första idol. Inget unikt i det, jag är säkert i gott sällskap. Men han var också den som fick mig att lyssna på musik på riktigt, den som gjort att jag inte slutat sen dess För medan Mick Jagger och Michael Jackson försökt bli något de inte är, lyft stjärtar och frätt bort näsor, har Bowie i ständig förändring alltid hållit stilen – artisteriet oftare än kändisskapet, musikern oftare än varumärket.

Med sin begåvning, sitt mod och sina experiment låg han långt före alla andra. Han hade, har, storheten att genomföra det han vill och sen, ja lämna det. Jag älskar hans förmåga, nej han unika förmåga, att alltid förnya sig och ända låta – Bowie.

”Bowie – album för album” är underbar läsning, inte bara för ett fan. Det är nutidshistoria, musikhistoria, förstås. En människas historia.

Och vet ni att jag och bästisen Lily på 1990-talet var på efterfest med Bowies första gitarrist Mick Ronson (han med den Les Paul-gitarr där lacken var bortslipad för att den skulle se råare ut) – i Gävle! Bara månader innan han så sorgligt, för tidigt, gick bort.

Men det är en helt annan historia.

Fotnot: The Man who Fell to Earth (svensk titel: Mannen utan ansikte), drama/sci-fi, byggde på en bok av Walter Tevis och medförfattaren Lionel Shriver och regisserades av Nicolas Roeg. En man från en annan planet landar på jorden för att söka vatten, men han blir kidnappad och tvingas stanna på jorden, ensam och alkoholiserad. (Källa: Svensk Filmdatabas, SFI)

Mer läsning

Annons