Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Lundell på klassresa

/
  • Ulf Lundell undrar vad som egentligen har hänt med det en gång rika och solidariska landet som trots allt är hans land.

Ulf Lundell började skriva med oförställd blick, men förvandlades sedan till en självupptagen och bekväm ­rebell, menar Crister Enander.

Nu har författarens liv bytt tempo igen. Crister Enander läser en ­svidande uppgörelse.

Annons

Vägen från svidande samhällskritiker till gubbsjuk gnällspik var förvånansvärt lång i Ulf Lundells fall.

En gång sjöng och sjöd och rev raderna rått, det var en asfaltens egen brutala sång som steg smutsig och blöt ur hans böcker.

Trots alla framgångar bevarade han utanförskapets kalla blick. Han såg det svenska samhället, han såg tydligt hur det förföll, hur folkhemmet plundrades av nyrika spolingar utan samvete och utan respekt för andra människor. Blicken var oförställd. Hatet intakt.

Sedan skedde något. Böckerna blev tjockare och sämre. Självupptagenhet ställde sig i vägen. Han blev sin egen värsta fiende. Och det eviga tjatet om unga tjejers läckra häckar och hur han, den mer än medelålders mannen, knaprade Viagra som vore de godis för att lyckas leva upp till rollen som uthållig älskare – det blev alltmer patetiskt. Det var beklämmande att läsa. Han, den ständigt upproriske och frihetstörstande, var förvandlad till en bedagad och bekväm rebell mitt i medelklassens medelpunkt.

Men nu. Plötsligt. En annan ton, ett annat sinnestillstånd ger sig oväntat tillkänna i Ulf Lundells nya roman ”Allt är i rörelse”. Det är inte ett återvändande, den har snarare ett mer distanserat och reflekterande anslag. Livet har bytt tempo, en lägre puls slår där en gång hjärtat ständigt stod i brand och morgondagarna jublade av extas och den mest desperata undergångslängtan. I den nya romanen har Ulf Lundell iklätt sin persona rollen av en fotograf som just fyllt sextio år och som bor i ett hus på Österlen. På helgerna kommer Anne, en trettiofemårig bisexuell tjej som Joar Cirroan – kallad ”Red” – har ett löst och avslappnat förhållande med.

Framför allt vänder Ulf Lundell återigen blicken mer utåt, mot samhället och rörelserna i tiden. Han undrar vad som egentligen har hänt med det en gång rika och solidariska landet som trots allt är hans land. Hur blev det så här? Vart tog visionerna vägen? Upprördhet blandas med förstämning och en känsla av sorg och förlust.

Klassresenären återvänder till sina rötter. Vreden är där. Hatet dunkar åter hårt i tinningarna. Han är heligt förbannad på Alliansens utförsäljning av folkhemmet – ”framtiden är privatiserad”. Romanen inleds sensommaren valåret då Sverigedemokraterna tog säte i riksdagen och rasismen blev rumsren – rent parlamentariskt betraktat.

Första tredjedelen av ”Allt är i rörelse” är ett framgångsrikt försök att ta temperaturen på den tid som är vår. Ulf Lundell ägnar sig inte åt de djuplodande analyserna utan beskriver tillstånd, företeelser, händelser, anmärkningsvärda rörelser som skymtar bakom det synliga och når därigenom avsevärt djupare än de flesta av våra blodfattiga samtidsanalytiker.

Angreppen på Alliansen och deras destruktiva demolerande av välfärdssamhället är vassa, återigen stiger den starka smaken av bitter metall upp i munnen. Som smaken av gamla tiders femöringar eller av blod. Ulf Lundell är sannerligen ingen nostalgiker, han blickar inte tillbaka med meningslös saknad. Men rättvisepatoset lever starkt och bultande. Det är rått, det är rakt, det är respektlöst mot den nya överheten.

Sedan en tidig höstdag kör Joars bror Nicklas upp på gårdsplanen och hälsas av sin storebror med repliken: ”Vad fan gör du här?” Hans yngre bror är VD för en förpackningsindustri, NicPac. De har i princip inget som helst gemensamt, en avgrund av värderingar ligger mellan dem. Och när Nicklas säger att han efter att ha upptäckt att hans fru bedragit honom med en granne har slagit och våldtagit sin fru blir avståndet ändå större.

Men besöket – som leder till en tio dagars lång fylla – får minnena att börja driva fram ur det förflutna som dimbankar över den skånska slätten. Dessa återger Lundell i en sorts förtätade prosalyriska stycken som skimrar till och blänker ömsom vasst svart ömsom vitt och vackert.

Det är ändå, som det alltid var förr i Ulf Lundells romaner, i skildringen av vardagen, våra förtvivlade försök att hitta ett sätt att uthärda under kärva tider, att stå ut och försöka förbli autentiska människor i ett samhälle som blir alltmer avhumaniseras, som den största behållningen finns i ”Allt är i rörelse”.

Ser man tillbaka över Lundells numera omfattande författarskap framträder det tydligt att handlingen sällan är det väsentliga eller ens bärande i hans böcker. Han är – på ett särpräglat eget sätt – en idéförfattare som dock alltid i först hand utgår ifrån sig själv. Det är hans styrka och även hans svaghet. I ”Allt är i rörelse” blir det till en kraftfull legering som även innehåller en svidande uppgörelse med ”horeriet” inom konsten, en uppgörelse som inte minst riktar sig mot bokens huvudperson.

Det är starkt. Det är respektingivande.

Det är ändå, som det alltid var förr i Ulf Lundells romaner, i skildringen av vardagen, våra förtvivlade försök att hitta ett sätt att uthärda under kärva tider, att stå ut och försöka förbli autentiska människor i ett samhälle som blir alltmer avhumaniseras, som den största behållningen finns i ”Allt är i rörelse”.

Crister Enander

Mer läsning

Annons