Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Mankell har köpt ett äreminne över Mankell

/

På bokmässan hörde jag en gång Henning Mankell förklara för något tveksamma åhörare att det nu inte skulle dröja länge innan Nobelpriset gick till en deckarförfattare.

Annons

Efter att ha läst danska journalisten Kirsten Jacobsens bok ”Mankell om Mankell” förstår jag närmare vad han menade den där gången i Göteborg.

Vi bör vänta oss ett Nobelpris till Henning Mankell.

På förlaget Leopards hemsida försäkras att Jacobsens bok inte är något monument över Mankell. Vilket måste vara årets mest missvisande marknadsföring eftersom hela boken är just ett försök att statuera Henning Mankell som litterärt, politiskt, ekonomiskt och mänskligt monument. För att inget ska störa den bilden är boken för säkerhets skull utgiven av det bokförlag Mankell äger tillsammans med gode vännen Dan Israel.

I Jacobsens bok beskrivs Mankell med uttryck som karismatisk, som en global författare och framträdanden han gör och skildras i boken slutar ofelbart med ”stående ovationer”.

Jag tror mig aldrig ha läst en så kompakt okritisk skildring som detta idolporträtt, uppenbarligen skrivet på direkt beställning, av en författare som visserligen sålt ett antal böcker men aldrig varit i närheten av ansedda litterära priser.

Mankell själv bidrar till idoliseringen genom att spela ut hela sitt självgoda register. Han är i egna ögon en betydande författare, en stor teaterman, om än i det avsides Maputo i Moçambique, han är rent av gift med en dotter till Ingmar Bergman, han är en framstående politisk tänkare och har med sitt deltagande i Ship to Gaza mer eller mindre löst Mellan Östern-konflikten.

Han är också, vilket påtalas flera gånger i boken, mångmiljonär, kan ge några miljoner till SOS-barnbyar om det faller honom in men ska se till att hans egna barn inte ärver någon stor förmögenhet efter honom. Han är en världsmedborgare och har nästan fler bostäder än han kan räkna upp – hus på Särö, lägenheter i Göteborg och Stockholm, hus i Antibes, hus i Maputo, dessutom en egen liten ö i Gryts skärgård.

Allt detta har sitt ursprung i Sveg. Dit flyttade familjen när mamman övergivit make och tre barn, något Henning aldrig förlåtit henne.

Pappa var tingsdomare i Sveg, som ensamstående pappa bodde han på övervåningen i tingshuset. Om honom har Mankell bara gott att säga, liksom om Sveg där han på senare år öppnat ett kulturcentrum i sitt namn för att ingen ska glömma att den världsberömde författaren bott i byn.

I den stilen håller det på, 300 sidor självskryt, alldeles oreflekterat av den spökskrivare Mankell städslat från Danmark. Inte ett ord om hur hans böcker tagits emot, inget om hans lätt förvirrade politiska vänsteråsikter, bland dem insikten att Sverige borde ha behållit dödsstraffet för krigsbrott. Men ett och annat försök till djuplodande psykologiska analyser av Kurt Wallander, kriminalromanernas tungsinte polis i Ystad.

Som vore inte det nog inkallas också några vittnen om Mankells storhet. Kenneth Branagh som nu spelar Wallander, Desmond Tutu, förre tyske presidenten Horst Köhler och sonen Jon.

Om det fanns skulle denna bok vara självskriven till ett litterärt kalkonpris. Liksom Mankell själv.

Curt Bladh

Mer läsning

Annons