Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Mer än välbehövd!

/

2009 vann Sara Lövestam BOK-SM med manuset till Udda som sedermera blev hennes debutroman. Nu kommer I havet finns så många stora fiskar, en fruktansvärd bok.

Annons

Fantastisk, men fruktansvärd. När jag läst ut den kändes precis allting skevt. Vad pratar folk om? Varför tänder de sina grillar, varför le de mot varandra? Vilken verklighet lever de i - vilken lever jag i? Var den bra, frågar sambon. Jätte, svarar jag. Men du får inte läsa den. Den är för hemsk.

Malte är fem år och går på dagis. Mamma dricker starka saker och Ove, hennes pojkvän, är högljudd och blir arg för nästan allting. Det finns det som måste vara hemligt och det Malte tidigt får lära sig - att vuxna har hemligheter och att det bara är så det är - gör det svårt för honom att berätta om de spöken som bor i hörnen i Rogers lägenhet. Roger är mannen som först brukade gå omkring utanför dagis och småprata med Malte, men som lite i taget gjort sig vän med Maltes mamma. Hon behöver ju avlastning och Roger är så snäll, hämtar Malte när mamma inte inne och låter honom följa med hem till en lägenhet som är allt mammas inte är. Det är tyst och lugnt där, städat, inga flaskor någonstans. I början är det roligt och skönt att komma dit, men snart börjar Roger röra vid Malte. Pratar om hemligheter han också, om att ingen får veta vad de gör, varken mamma eller fröknarna på dagis.

I ett fönster sitter en Iakttagare och tittar ner på dagiset, ser Malte och Maltes mamma och Roger. Väldigt länge har hemmet varit en bur, eller ett tempel, ända sen bästa vännen Cecilia begick självmord. Och så är det Nozat, han som bara är femton och praoar på dagiset och ofrivilligt, ett litet steg i taget, tar sig an Malte. Ställer frågor Malte inte kan svara på, om Roger. Fast Nozat har ju sina egna problem, sitt tonårsliv och sitt anseende. Kan han verkligen hjälpa Malte? Kan någon egentligen hjälpa Malte?

Det är verkligen en fruktansvärd bok. Det går inte att skriva bra böcker om pedofili och barns utsatthet utan att de blir fruktansvärda. För övrigt görs det alltför sällan - alltmedan bibliotekshyllorna och boklådorna fylls av täta, bombastiskt grymma berättelser om bestialiska mord, Fritzl-lika uppväxter och supersjuka massmördare sitter vi och tänker oss att sådana hemskheter nästan aldrig sker i verkligheten. Phu! Det kollektiva medvetandet blir alldeles mättat på blodssagor för vuxna och hålen i uppmärksamheten anpassas därefter. Vi glömmer att Malte finns, vi ser honom inte. Barnen som inte våldtagits av sina fäder i flera år men som tvingas leva med ett havererat socialt skyddsnät finns också. De är många. De har fått lära sig att leva med föräldrarnas lögner, blivit tagna på av störda vuxna, blivit misstrodda eller bara osynliggjorda, fallit genom maskorna. Vi såg nog att något var fel, kanske, men det är svårt, vad skulle vi ha gjort...

Lövestams andra roman är alltså mer än välbehövd. Här har vi en författare som utan grafiska beskrivningar av monstruösa handlingar, som mer än annat ändå mest bedövar läsaren, lämnar en med ett sjunkande skepp i bröstet. Trots att det verkligen inte är idel misär och misantropi! Tvärtom spritter delar av berättelsen till av liv och uppvaknade, av självrespekt. Det är så vansinnigt DAGS för berättelser som inte gör ett nummer varken av att vara femton eller transsexuell (inte transvestit, stor skillnad, vilket Lövestam aldrig påpekar - också det underbart). Där det är människor, individer, karaktärer som får komma till tals. Inte stereotyper eller grupprepresentanter med något sorts förklarandeuppdrag.

Jäklar vad bra det här är. Jag vill se ett koppel av Lövestammar, jag vill läsa om flator och transpersoner och fetischister och jag vill läsa om det i helt vanliga berättelser. Nu är det banne mig dags att göra slut med sexualidentitetsexotismen.

Lotta Löthgren

Mer läsning

Annons