Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Missa inte denna läsupplevelse!

/

Det är som om han klivit in i en annan tidsålder, till en förlorad dimension. Crister Enander ser ett antal gamla, sepiabruna fotografier hos Lars Gustafsson, där ringar sprider sig på det omedvetnas mörka yta.

Annons

Han kommer på cykel. De stora och duktigt blankslitna ballongdäcken är välpumpade. Det är slitsamt. Varje tramptag tar emot. Den tunga packningen underlättar sannerligen inte heller framfarten. Lådan är noggrant fastsurrad med läderremmar på pakethållaren. Däri ligger anledningen till att Jan V. Friberg är ute och far på vägarna kring Västerås på sin blå cykel – den är av märket Svalan, får vi snart veta, och tillverkad hos Nymans Verkstäder i Uppsala.

Jan Friberg säljer hushållsmaskinen Electrolux Assistent. Han har ett förberett tal om maskinens stora förtjänster. ”Den kan röra, mosa, mala, stoppa, vispa…”. Men nu slirar cykelhjulen i det alltför lösa gruset i allén som leder upp till herrgården. Några hundar ger plötsligt ett högt skall. Friberg tappar kontrollen över styret, ballongdäcken förlorar väggreppet och Friberg faller rätt svårt i diket. Han leder cykeln upp till herrgården. Han är skadad, framför allt i vänster handled som kanske rentav fått en spricka i benet.

Året är 1953. Det är höst. Det är i oktober månads kala, kylslagna och dystra tid som vi möter den ambulerande försäljaren. Det är heller ingen bra dag i Fribergs liv. ”Saker har hänt som kommer honom att känna sig ensam, övergiven och i stort sett meningslös”, förklarar Lars Gustafsson i sin nya roman ”Mannen på den blå cykeln”. Egentligen har Friberg för avsikt att hinna till Kolbäck och där ta tåget hem till Västerås, men olyckan sätter käppar i hjulet – om den dåliga ordvitsen ursäktas – för hans planer.

Inne i herrgården möts han av en märklig och smått dov, främmande och inte så litet förnäm stämning. Det är som om han klivit in i en annan tidsålder, till en förlorad dimension. Han blir efter ett besök i det stora köket anvisad att vänta inne i ett vackert rum; ”verkligen en riktig herrgårdssalong”. Där hittar han på ett bord debutdiktsamlingen av den döde – eller enbart försvunne? – poeten Oswald Grane. ”Euphrosyne ” heter den.

Av friherrinnan Irene Grane, poetens syster, blir han senare tagen för den blinde pianostämmaren hon väntat på. Missförstånd och förvirringar tycks trivas, ja rentav frodas i skumrasket som härskar därinne i den gamla vackra herrgårdens många rum. Ingenting är säkert. Verkligheten svarar inte emot de – korrekta eller felaktiga – förväntningar som vi alla har på hur verkligheten är beskaffad och hur den så att säga ska uppträda. Det är en genomgående filosofisk frågeställning i Gustafssons författarskap som det tyvärr inte ges utrymme att diskutera här.

Boken är skriven utifrån de associationer och tankar som väckts hos Lars Gustafsson av ett antal gamla sepiabruna fotografier vilka hans far Einar Gustafsson tog som blott 16-åring, kring år 1923. Dessutom bär huvudpersonen Jan V. Friberg vissa gemensamma drag med fadern. ”Långt innan efterkrigstidens bilar blev vanliga i Västmanland for han omkring på hela landsbygden, praktiskt taget från Västerås och upp till Sala, ibland med cykeln på tåget och ibland med cykel hela vägen och den tunga demonstrationsväskan på pakethållaren”, skriver Gustafsson om sin far i ”Ett minnespalats. Vertikala memoarer”.

På ett raffinerat och underfundigt sätt väver sedan Gustafsson samman en berättelse där dröm skapar dröm, inte olikt ringar som sprider sig på det omedvetnas mörka yta, och där det blir svårt att klart och entydigt avgöra vem som är verklig och vem som är en gestalt i en annans sovande medvetna. Eller är alla i romanen – är vi kanske alla? – bara delar av någon annans dröm? Eller är Gustafssons bok en dröm som jag just drömt?

Men närmare besett är nog romanens intrikata väv, dess många minnen av vad som en gång tilldrog sig i dessa trakter kring Kolbäck, sjön Åmänningen och orterna längs med Strömsholms kanal som även är Lars Gustafssons eget barndomslandskap, delar av den livfulla fantasivärld dit Jan Viktor Friberg försvinner – eller drar sig undan till – då han finner vardagen alltför svårhanterbar och påträngande. Han har lämnat den lilla enrumslägenheten i Västerås med hustrun Anna-Stinas vassa avskedsord ringande i öronen. Han är inte välkommen tillbaka. Han har blivit utkastad från sitt tidigare liv och övermannas nu av sin starka melankoliska läggning. Inte heller har han några höga tankar om sig själv. Han ser sig på själv som en misslyckad människa och hela tillvaron som i grunden meningslös.

Det finns något starkt förföriskt och mångfrestande över Lars Gustafssons nya roman. Den lockar genom sitt – skenbart – lätta handlag och sitt avklarnade och vackra språk. Denna för Lars Gustafsson så utmärkande förening av ett stort allvar och ett lättsamt anslag som förmår att göra läsningen till en entydigt njutbar och nöjsam erfarenhet samtidigt som den på ett djupare plan, i en mörkare och mer dold del av hjärnvindlingarna, förmår väcka viktiga och avgörande tankar och insikter till liv har kanske aldrig varit lika fullgången och fullödig som i denna roman.

”Mannen på den blå cykeln” är en ovanligt inbjudande och lockande roman, och den förenar på ett obesvärat och elegant sätt detta hos Gustafsson alltid närvarande allvar med en – vad jag nog vill kalla – fantasins lekfullhet. Med stor klarhet och ett välutvecklat sinne för de avgörande och berättande detaljerna väcker Lars Gustafsson liv i detta 50-tal, ger gestalt åt denna nyss svunna tid som nu märkligt nog redan ligger 60 år bakom oss.

Det må låta som en kritikerkliché av värsta sort, men likväl väljer jag att utbrista: Missa inte denna bok, missa inte denna rika läsupplevelse!

Crister Enander

Mer läsning

Annons