Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Monroe på papper

/

När Marilyn Monroe dog den 5 augusti 1962 testamenterades hennes kvar­låtenskap till regissören, teaterpedagogen och nära vännen Lee Strasberg.

Annons

När Strasberg dog 1982 stod hans hustru som arvtagare. Vid en storstädning många år senare hittar hon två kartonger fulla med Marilyn Monroes papper.

Man kan fråga sig hur i all sin dar det kunde dröja femtio år innan dessa dokument hittades. Någon borde långt mycket tidigare ha anat att det fanns efterlämnade dokument av det här slaget och haft intresse av att låta publicera dem, om inte annat så givetvis av kommersiella skäl.

Den gängse bilden av Monroe har väl alltid varit att hon var en sökande och sorgsen person, en seriös, bildad och begåvad skådespelare som på grund av sin häpnadsväckande skönhet och en fatalt svag självkänsla tackade ja till roller och andra framträdanden som ofta framstår som ett hån mot hennes intelligens och intellekt. Bokens redaktörer är angelägna om att hävda att här framträder en okänd, aldrig tidigare skådad Marilyn. Det är inte sant. Monroes anteckningar bekräftar tvärtom den gängse bilden.

Bokens redaktörer har förstått värdet av att låta läsaren få se de faktiska dokumenten. Det intressanta ligger i det visuella, i att få studera Monroes autentiska handstil och klotter på de lösa bladen. Nästan alltid skriver hon med blyerts, men tycks aldrig ha haft ett suddgummi till hands. Hon stryker över när det blir fel, skriver ovanpå befintlig text, ritar pilar hit och dit.

Ibland är handstilen lugn och ren, liksom beslutsam. Ibland hör detta ihop med att dikten är (åtminstone till synes) mer genomarbetad än annars, mer litterär. Men oftast är texterna en enda röra, originalen så gott som oläsliga, ord stavas fel och dör ut i intet, ingenting hänger samman med någonting, och det är alltför lätt att börja fantisera om hur drogad hon måste ha varit medan hon skrev. Alkohol- och tablettmissbruket nämner hon för övrigt inte med ett ord.

Det första dokumentet från 1943 är maskinskrivet och sex sidor långt. Det är den längsta något så när sammanhängande texten. Monroe är sjutton år och nygift. I texten funderar hon kring äktenskapet och förväntningarna på livet. Detta skulle kunna vara rena dagboksanteckningar, men det finns ett tilltal i det hon skriver som gör att man anar att hon tänkte sig en mottagare. Vem detta skulle kunna vara framgår inte.

Det sista dokumentet är från 1962, samma år som hon dog, och består av skriftliga svar på intervjufrågor.

Det är en vacker bok. På vänstersidorna: dokumenten i original. På högersidorna: texten på engelska, förtydligad. Nedanför: texten översatt till svenska. Varje avsnitt föregås av en introduktion av någon av de beundrande redaktörerna, som irriterande nog inte bara introducerar utan också vill bestämma åt läsaren hur texterna ska betraktas: Man kan inte låta bli att förvånas och rentav imponeras av hur mogen den knappt artonåriga … O.s.v. Sådant kan läsaren avgöra själv, det behöver inte skrivas henne på näsan.

Boken innehåller också många färgfoton, företrädesvis på en bokläsande Marilyn.

De diktliknande texterna skrev Monroe på lösa papper eller utrivna skrivbokssidor. Sina alster visade hon bara för de närmaste vännerna, bland dem författaren Norman Rosten, som i sin bok Marilyn Among Friends konstaterar: Hon hade en inneboende poetisk ådra, men saknade det rätta handlaget.

Det går inte att avgöra i vilken grad Monroe redan här i sina utkast formulerar sig i avsikt att skapa ett litterärt verk. Det går heller inte att avgöra vilka texter som i så fall är skrivna med den avsikten.

Mellan raderna, bland anteckningarna, breven och dikterna, försöker jag få syn på inte bilden av Marilyn, utan hennes själ. Det är ju den vi vill åt, eller hur? Hur var hon, egentligen? Frågan förblir förstås obesvarad. Så måste det vara. Om inte Monroe förblivit dold i mystik hade det inte varit intressant att publicera till och med hennes inköpslistor och komihåglistor.

1958 skriver den 32-åriga Marilyn om vad hon ser i sin spegelbild. Vad är viktigast här, innehållet eller formuleringarna? Ställde hon sig någonsin den frågan? Och spelar det någon roll? Det är för sent nu.

Å, alla dessa stjärnor som dör alltför unga. Eftersom de är döda, eftersom de var så framgångsrika, så vackra, så unga och olyckliga, kommer vi i deras efterlämnade alster att läsa in så mycket mer än vad där står. För vi vet ju hur det gick. Vi ser olyckan, mörkret, den snart förestående döden. Bara fyra år kvar i livet …

Monroe:

Jag ser mig i spegeln nu, rynkar pannan – om jag lutar mig tätt intill ser jag – sådant jag inte vill veta – spänningar, sorg, besvikelse, matt blick, rödflammiga kinder där tunna blodkärl förgrenar sig som kartfloder – spretiga hårtestar. Munnen gör mig mest ledsen, näst efter den döda blicken. Mellan läpparna syns ett mörkt streck vars konturer bildar en rad vågor i rykande storm – den säger kyss mig inte, mig lurar du inte, jag är en dansare som inte kan dansa.

Lina Erkelius

Mer läsning

Annons