Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Mozarts sorgsna änka upprättad

/

Tomas Attorps läser Viveca Servatius biografi över Constance Mozart och hittar en rättvisande bild av ”musikhistoriens mest nedvärderade kvinna”.

Annons

I sin stora biografi om Beethoven skalade Åke Holmquist bort myter kring den store kompositören.

Musikforskaren Viveca Servatius har i samma anda sökt röja i mytbildningen kring Constance, Mozarts hustru, och med hjälp av brev, dagböcker och andra källor ge en rättvisande bild av ”musikhistoriens mest nedvärderade kvinna” med omdömen som lättfärdig, ytlig, ointellektuell och girig. De flesta känner henne endast från Milos Formans lysande film ”Amadeus”, som knappast ger en rättvisande bild.

Constance var en i många avseenden märklig kvinna. Hon kom att överleva Wolfgang Amadeus i mer än 50 år, gifte om sig med den danske diplomaten Georg Nicolai Nissen, som påbörjade den första stora Mozartbiografin, och var in i det sista verksam med att på olika sätt hedra minnet av Mozart och verka för att hans musik levde vidare.

Servatius kallar henne för Mozarts fanbärare. För oss svenskar kan det vara av intresse att veta att hon och Nissen i Wien umgicks med Fredrik Samuel Silverstolpe, även han diplomat.

Det var musiken som förde samman Constance och Mozart. Men det var nära att han hade gift sig med hennes syster Aloisia, som förtrollade honom med sin sång och som senare skulle medverka i många av hans konserter. Själv var Constance – som var kusin med tonsättaren Carl Maria von Weber med ”Friskytten” som mest kända verk – inte någon oäven sångerska och uppträdde både i offentliga sammanhang och vid privata soaréer.

Mozart var 26 och Constance 20 år, då de gifte sig 1782 i Wien. Av deras sex barn når bara två söner vuxen ålder. Under det blott nio år långa äktenskapet, då Constance för det mesta är gravid, skulle Mozart skriva alla sina betydande verk. En stråkkvartett i d-moll kommer till då han flänger mellan hustrun i födslovåndor inför första barnet och klaveret i rummet intill.

De flyttar titt som tätt och ekonomin är ett ständigt bekymmer, då Mozart saknar förmåga att hantera pengar.

Mozart gjorde Constance delaktig i sitt konstnärskap genom att låta henne spela och sjunga vad han komponerat och lyssna på hennes synpunkter. Han skriver ”C-mollmässan” som ett bevis på sin kärlek till henne. Kanske också ”Enleveringen ur Seraljen”, som hade premiär några veckor före bröllopet och vari Belmonte räddar sin älskade Konstanze ur turkisk fångenskap. Kejsaren var nöjd med operan men klagade över att det var ”väldigt många noter”. ”Precis så många som behövs, Ers majestät” blev Mozarts välfunna svar.

Mozart dog under arbetet med ”Requiem”. Enligt Servatius är modern forskning närmast enig om att han fick en naturlig död, även om misstankarna att han förgiftats inte helt kunnat avfärdas, varvid den avundsjuke Salieri och frimurarna, vars ritualer avslöjas i ”Trollflöjten”, pekats ut. En frimurare tog snabbt hand om arrangemangen för begravningen. Pusjkin spädde på ryktesspridningen genom sitt lilla miniatyrdrama ”Mozart och Salieri”.

Att Constance inte försåg Mozarts grav med ett kors eller märkte ut den på annat sätt framstår som obegripligt och plågade henne hela livet. Men låt oss inte glömma att hon i mitten på 1790-talet tillsammans med Aloisia gjorde en längre konsertresa i Tyskland för att framföra musik av Mozart.

Under många år hade Constance regelbundna salonger och musiksoaréer och musiken var ständigt närvarande i hennes liv.

Constance, tidvis kallad ”Mozarts sorgsna änka”, framstår i Servatius bok mer som tacksam över två lyckliga äktenskap. Sina sista år framlever hon i Mozarts födelsestad Salzburg, är varmt religiös, reser in i det sista till kurorten Bad Gastein och somnar stilenligt in kort efter det att hon i december 1841, 50 år efter Mozarts död, bevistat en minnesgudstjänst i domkyrkan med ”Requiem” men hinner inte uppleva avtäckningen av Mozartstatyn. Hon hade skrivit till bland andra drottning Désirée i Sverige på franska och bett om bidrag till statyn. ”Värdigas Eders Majestät förlåta den högst ödmjuka undertecknade, för att hon inför Eder dristar sig till att framlägga dessa rader…………”

Viveca Servatius biografi över Constance är frukten av ett mångårigt forskningsarbete, där Constances liv kartläggs med hjälp av tillgängliga källor. Sevatius befinner sig alltså på säker mark och hennes slutsatser, resonemang och hypoteser, där luckor finns, känns övertygande.

Det är ofrånkomligt att en biografi över Constance samtidigt blir en biografi över Mozart. Ty det är naturligtvis i egenskapen av hustru och änka till Mozart som hon blir intressant för eftervärlden.

Läsaren kommer Constance nära genom flitiga citat ur brev. Hennes formuleringar kan kännas högtravande men är säkert tidstypiska. Viktigare är hennes uppriktighet, engagemang, handlingskraft och generositet. Hon skickade ständigt pengar till Aloisia och månade om sönerna, musikaliska men utan faderns genialitet. Hon framstår som allt annat än lättsinnig.

Hennes levnadsberättelse blir samtidigt en kavalkad genom upplysningstidens, Napoleons och Wienkongressens Europa med inblickar i tidens händelser, villkoren för hög och låg, seder och bruk, stort och smått och framför allt tidsandan. Musiklivet står i centrum och här kan den vetgirige lära sig mycket av Servatius forskarmöda.

För oss framstår Mozarts musik som evig och det är svårt att tänka sig att han skulle bli omodern. Vi bör ägna Constance en tacksamhetens tanke för att hon i tider, då Mozart inte spelades så flitigt, gjorde vad hon kunde för att hans musik inte skulle glömmas bort.

Tomas Attorps

Fotnot: Viveca Servatius berättar om ”Constance Mozart – en stark kvinna i geniets ljusfält” i Bo Linde-salen, Konserthuset, i morgon tisdagen den 5 februari kl 18. En stråkkvartett från Gävle Symfoniorkester spelar musik av Mozart.

Mer läsning

Annons