Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Näe, inget bra...

/

I Mitt liv som pingvin har författaren Katarina Mazetti valt att avstå från en allvetande berättare och låter istället alla sina karaktärer komma till tals i dagboksliknande episoder.

Annons

Det är ju ett ganska vanligt, och ofta effektivt grepp att berätta samma historia ur flera personers perspektiv och liksom knyta ihop allt på slutet, men Mazetti växlar istället mellan berättarna efter bara ett par sidor, så man hinner aldrig utveckla några djupare känslor för karaktären innan det är dags att lära känna nästa.

När jag läser boken känns det dessutom som om jag redan har gjort det en gång tidigare.

Jag hinner inte fundera länge innan jag kommer på att i princip varje nummer av Amelia jag läst innehåller liknande berättelser. Dessa berättelser utger sig för att skildra modiga människor som av olika anledningar ändrar riktning i sina liv.

Ni vet, medelålders kvinnor som börjar ”unna sig” saker, en vinresa till Italien med ”tjejerna” till exempel, men under den glättiga ytan så är det hjärtskärande uppenbart att de fortfarande har dåligt samvete för att de inte ägnar all vaken tid åt man och barn.

Det var faktiskt länge sedan jag stötte på så unkna könsroller i en svensk skönlitterär bok.

Helt utan att skämmas porträtterar författaren tysta, mörka män med hemligheter och halvalkoholiserade tanter i behov av bekräftelse från varenda man i sin omgivning.

En av bokens darwinistiska huvudpersoner ägnar sig t.o.m. åt att skriva en bok där hon jämför människor med djur för att på så sätt förklara det mänskliga beteendet.

Nej men titta! The lady sea lions flockas runt the male sea lion, precis som kvinnor flockas runt män! Och så vidare.

Författaren använder alltså ett grepp hon inte behärskar, man fängslas varken av intrigen eller karaktärerna och dessutom blir man irriterad över de klichéartade könsrollerna.

Det här är helt enkelt ingen bra bok.

Tina Hemmingsson

Mer läsning

Annons