Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

När döden krafsar

/
  • John Cummings/Johnny Ramones sjukdom och död berör på djupet i Bengt Ohlssons nya roman.            Foto: SCANPIX

Det här är inte en recension, utan en läs-dialog. Lasse Ekstrand och Gunilla Kindstrand mailsamtalade medan de läste ”Rekviem för John Cummings” av Bengt Ohlsson.

Romanen handlar om en av punkrockens största: Johnny Ramone. Hans egentliga namn var John Cummings. Han avled i prostata­cancer hösten 2004. Bengt Ohlssons nya roman handlar om Cummings sista år i livet.

Annons

Lasse Ekstrand: Gunilla, Rekviemboken är omöjlig för mig att förhålla mig oberörd till. Så mer än en recension blir det en reaktion.

Detta att ena dagen är allt som vanligt. Om det nu någonsin är det och inte bara en bräcklig chimär. Fan vet. Vardag skall levas, rutiner återupprepas. Gäller ju även en rockstjärna och ikon. With many years to come.

Jag känner igen det. Tron att det finns hur mycket tid som helst.

Men så, nästa dag.

Något i ryggen vägrar släppa sitt grepp, sticker och gör sig påmint. Man vill tro det bara är en sträckning. Något tillfälligt. Men onda aningar slår sina klor i dig, dunkelt förebådas förändring som skrämmer. Ett hot har flyttat in.

Plötsligt är inte längre livet självklart.

Vardagens leda, vem har väl inte känt den, var egentligen en gåva, en välsignelse.

Fly? Men vart?

Gunilla Kindstrand: Den här romanen kan jag inte fly ifrån. Det är som om vi som läsare, tillsammans med John Cummings, vistas i ett rum där döden hela tiden försöker ta sig in. Minnen, repliker krafsar på väggarna. Eller den sjaskige mannen som tränger sig fram på en parkering och påstår sig ha en skuld att kräva in.

Jag har läst det mesta som Bengt Ohlsson skrivit tidigare och vet hur hans grundliga inlevelse i gestalterna smittar, suger sig fast i en. Men aldrig har jag sett honom så förtvivlat obönhörlig som här. Jag försöker förstå hustruns ord och leende när John Cummings berättar om sin cancer. Hon säger att han kommer att klara det: ”För att du är Johnny Ramone”.

Vem är man då?

Den här berättelsen skrämmer mig.

LE: Jag känner igen det där från min egen sjukdomstid, Johnnys fåfänga hopp att allt är på väg bli okej igen. Medicineringen fungerar, allmäntillståndet hyfsat. Kanske kan livet återgå till hur det var innan. Men då börjar det. Illamåendet. Inkontinensen. En skarp lukt som inte går att dölja för omgivningen. Trots skydd i kalsongerna. Läckage och fläckar. Impotensens svajande kuk, den försmådda hustrun. Män gillar inte att prata om sådant, inte med varandra, definitivt inte med någon kvinna. Och så kommer de: Minnesbilderna, från turnéer och konserter. Nu är det efteråt det som nyss var okej. Och aldrig mer blir det det.

GK: Hur ser du på hans sätt att bära den där rustningen som kallas ”manlighet”?

En vanlig sårbar människa, John Cummings, har installerat sig i den ofta svinaktiga, men odödliga!, rockstjärnan Johnny Ramone. Genom att spela de här figurerna mot varandra, prövas idén om det maskulina på ett sätt jag aldrig sett i en roman förut. Det är med kramp inombords jag följer hur Johnny Ramone lever som sitt eget (och hustruns) objekt. John Cummings kan vara impotent och lukta piss, men det kan knappast Johnny Ramone. Jag tycker att jag läser om den omöjliga manlighetens roller och deras smärtsamma upplösning. Vad läser du?

LE: Jag känner igen mig i mycket, kanske alltför mycket, boken kommer mig för nära. Inlevelsen gör ont, jag bär med mig boken och ibland är det som om den handlar om mig.

Även när Ramones stod på topp och la världen för sina fötter fanns rädslan för att misslyckas ständigt där hos Johnny. Skräcken för att avslöjas, stå naken på scenen, vara ingen. Jag har ofta känt så, när jag föreläst och utsatt mig för andra människor offentligt. Den inre rösten: Du är en bluff.

Och så har vi ju sjukdom gemensamt, Johnny och jag. Den iskalla insikten om att alla andra blir kvar när du själv är borta. Ilskan över att bli stadigt sämre. Medicinerna kan bara tillfälligt bromsa och dämpa. Att redan befinna sig i mellanlandet, på det smala näset mellan levande och döda. Ännu inte död, men på väg bort från de levande, därför inte längre en av dem. En ensamhet som inte kan bli större. Jag vet också hur den känns. Och vara trött så in till förbannelse. Dödens trött.

GK: Jag googlar runt på nätet för att komma närmare Ramones och figurerna kring dem. (Egentligen är det nog för att förbereda mig inför de sista kapitlen.) På ett ställe står det att Ramones skapade ”ett banbrytande tillbaka-till-grunden-ljud”. Hör du någon musik i den här berättelsen? För mig är den tyst. Begreppet Ramones är mer som ett grått socialt surr.

LE: Nej, musiken har tystnat eller alltmer tonat bort medan jag läser, det är mer ord än musik. Jag söker upp Ramones på YouTube och andra ställen och försöker lyssna intensivt, men jag hör ingenting som jag kan koppla till boken. Jag tror mig lyssna efter något, vad det nu är, kan inte mer bestämt säga vad det är, kanske en röd tråd. Som vore musiken en biografi, som kunde jag lyssna och följa Johnny i musiken. Men jag förmår det inte.

Johnny har lämnat spår, människor kommer att minnas honom och gruppen, spela skivorna, drömma och längta.

Jag måste återvända till musiken – bortom de ordnande orden.

GK: Den här romanen kommer att lämna djupa spår i många läsare. Den blev verkligen ett rekviem till slut. Rekviem betyder ju vila.

Mer läsning

Annons