Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Nedsänkt i verkligheten

/

Lennart Sjögren har under lång tid mutat in ett eget område i den samtida lyriken.

Annons

Han har under lång tid varit bosatt på Öland och det omgivande landskapet bildar ofta en slags brytpunkt i hans skrivande, som om dikterna indirekt tog färg av sin plats.

Ibland tänker jag att Lennart Sjögren är nedsänkt i diktens verklighet, som ett lod.

Vi hittar i hans dikt både den övergivna, tomma hagen där man kan ana den tid som flytt, men också det vildvuxna liv som spränger sig fram, ofta på ren trots.

Årstidernas skiftningar växlar också inne i den slutna kapsel som är hans dikt.

Han debuterade 1958 och har utgivet en rad diktsamlingar, som allt mer har präglats av en slags moralisk eko-teologi – inte nödvändigtvis med kristna förtecken.

Ibland kommer jag att tänka på R.S Thomas när jag läser Sjögren – hos bägge finns känsla för naturens grymhet och människans utsatthet.

Dödsmotivet har med åren blivit allt mer framträdande hos Sjögren – och nu utkommer han med samlingen Den stora munnen där man enkelt kan identifiera vad den stora munnen är:

Den stora munnen/som lutar sig över oss/dricker din grav/dricker din tunga/dricker din födelses dag/den stora/den väntande/munnen.

I själva grundanslaget i Den stora munnen kan man känna både den isländska sagan och den grekiska urberättelsen, för redan samlingens första rad låter oss ana det som skall ske, det stora trotset:

Men våra drömmar har vi ändå kvar – /Vi reser med dem som våra segel/förbi kartorna/vi bygger av dem ett annat hus/vi gör av dem ett förseglat brev/som ingen känner

Och det är mycket möjligt att det just i detta hemlighetsfulla, ett förseglat brev som ingen känner som man kan finna Sjögrens poetik.

Att vara nedsänkt i verkligheten.

Att skriva på trots.

Att vägra bli omänsklig.

Kristian Lundberg

Mer läsning

Annons