Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Nej, det var inte trams

/

Jag har lite svårt att förhålla mig till böcker som den här. ”Bida sin tid” är nämligen en spökhistoria, alltså en roman med övernaturliga inslag.

Annons

Och jag tror att för att man till fullo ska uppskatta den här typen av litteratur så krävs det att man åtminstone kan tänka sig att sådana ting existerar.

Det kan nu inte jag.

Jag tror inte på spöken. Jag tror inte på siare. Jag tror inte på kristallrassel, tarotkortspelare, tomtar eller troll.

Men, okej, jag har läst ”Bida sin tid” och nog är det som någon klok recensent skrev, att man kan skriva om precis vad som helst bara man gör det bra. Och jag tycker att debuterande Titti Guldstrand skriver bra. Därför står jag ut med det övernaturliga som drabbar Hanna Lind och hennes dotter Nora under några försommarveckor på Öland. Ja, Titti Guldstrand kliver alltså in i det trolska landskap som Johan Theorin har gjort till sitt.

Det börjar med en utflykt till Blå Jungfrun där Hanna bland annat träffar arkitekten Jonas och tycke uppstår ganska omgående. Men molnen hopar sig, för en måndag cyklar Nora till skolan och försvinner spårlöst. Naturligtvis en fruktansvärd chock för Hanna som sjunker ner i djupaste förtvivlan.

Ett sinnestillstånd som förstärks av att hon tycker sig se gestalter som ingen annan ser, en liten flicka och en mycket, mycket obehaglig mansgestalt. Ingen tror till att börja med på Hanna, men så upptäcker hennes väninna konstiga spår i trädgården. Något har gått fram där och lämnat ett spår av frost efter sig mitt i den öländska ljuva försommaren.

Jag tror inte att jag ska gå in mer på handlingen, för ni som gillar att läsa romaner med övernaturliga inslag vill säkert inte veta för mycket om handlingen.

En roman ”Bida sin tid” skulle jag egentligen avfärda som övernaturligt trams – om det inte var för Titti Guldstrands säkra språkbehandling och hennes goda förmåga att skriva suggestivt och bygga upp spänningen. Får hon bara ordning på sitt rätt styltiga sätt att skriva dialog så kan jag mycket väl tänka mig att läsa henne igen.

Men då gärna utan spökerier, för ärligt talat så är nog levande människor oändligt mycket farligare än döda.

Mer läsning

Annons