Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Nu blev jag besviken

/

Jag kommer på mig med att tänka ”Snart tar det fart, snart blir det bra”. Men det blir varken särskilt mycket fart och inte särskilt bra.

Annons

Jag är med andra ord ganska besviken. Besviken för att Carin Gerhardsen har skrivit tre kriminalromaner som har varit väldigt bra, som verkligen har visat att hon är en bra författare som har något att säga.

Men ”Helgonet” tar fart väldigt sent i berättelsen och det är förstås inte bra.

Nu kan mina förväntningar ha varit alldeles för högt ställda, men hur skulle de kunna vara annat när hon blivit bättre och bättre för varje bok?

”Helgonet” tar avstamp i ett pokergäng som en gång om året festar upp pokerkassan. En av dem blir ihjälskjuten på väg hem från festen. Han har precis sms:at till sin hustru att han är på väg hem då en mördare dyker upp och skjuter ner honom bakifrån. Polisen hittar några spelkort när de undersöker kroppen: Spader och klöver ess samt spader och klöver åtta.Förbryllande för polisen, men inte särskilt förbryllande för den som kan lite grann om pokerhistora.Nåväl, denne man verkar vara en praktmedborgare: Leder fotbollslag ideellt, ställer upp för uteliggare och andra som har det svårt, är kort sagt i det närmaste perfekt.

Men tyvärr är inte den här romanen perfekt. Jag saknar tempo, jag saknar driv och liv i berättelsen, jag saknar kort sagt det jag tycker är så bra med Carin Gerhardsens tidigare romaner.Det är först i den senare halvan som jag börjar känna igen mig. Då saker och ting börjar falla på plats för utredarna. Då verkar det som om Carin Gerhardsen hittar stilen igen, men det är på tok för sent. Jag hoppas verkligen att det här är en tillfällig vågdal.

Anders Wennberg

Mer läsning

Annons