Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Ny konstbok trixar med pedagogiken

/

Annons

Med Gävle Konstcentrums bok om konstpedagogik i handen slår det mig hur lite som trots allt tycks ha hänt på den ”vanliga” pedagogikens område och hur viktig bild- och konstpedagogiken därför är.

Nu tycks varvet ha gått begreppscirkeln runt, strikta gubbar ropar korvstoppningen igen. Tyst i klassen och auktoriteter bestämmer vad som är viktigt och vad som är kunskap, basta!

Men det finns en motrörelse och den har många år på nacken. Den alternativa pedagogiken, alls inte flummig, men med en mer demokratisk syn på lärande och kunskap.

En fri- och medvetandegörande pedagogik som utgår från det demokratiska samtalet och från ett gemensamt utforskande av verkligheten, där den vuxna pedagogens kunskaper blir till verktyg, inte stela mallar.

Stort inflytande inom bildpedagogiken fick förskoleverksamheten i italienska Reggio Emilia, initierad av Loris Malaguzzi.

Hans idéer nådde Sverige någon gång i slutet av 70-talet och de flesta som arbetar med barn har säkert hört det:

”Ett barn har hundra språk men berövas nittionio”.

Och fortsättningen: ”Skolan och kulturen skiljer huvudet från kroppen och handlar utan huvud. Leken och arbetet, verkligheten och fantasin, vetenskapen och fantasteriet, det inre och det yttre görs till varandras motsatser.”

Ett citat i samma anda, av nyligen bortgångne norske filosofen Arne Naess, står som motto i Konstcentrums bok:

”Min önskan är att förundran ska lyftas fram i all utbildning och att det ”säkra” ska få träda tillbaka:”

Det finns alltså hopp.

Det är vad jag tänker när jag läser om konstcentrums verksamhet och om systerverksamheter i Storbritannien och Polen.

Jag tänker att denna typ av pedagogik, som rör sig från upplevelse till samtal, från intryck till medveten formulering, till bearbetning och vidare till skapande, enskilt och i grupp; jag tänker att varför ska den begränsas till det konstnärliga området?

Den tycks mig lika tillämpbar på det mesta.

På alla områden värda att utforska och den som varit tillsammans med vetgiriga och nyfikna barn vet, att det gäller precis allt.

Boken, som för övrigt kommer att användas som kurslitteratur vid Konstfack, består av ett tiotal kapitel.Dels beskrivs pedagogiken, dels skildras det konkreta arbetet i utställningar och verkstad. På så vis skiljer sig inte boken från andra i samma stil, som Elisabet Skoglunds Lusten att skapa och Sigrid Hanssons Ordets bild och bildens bild.

Nytt är att arbetet på Konstcentrum utgår från samtidskonst. Långtifrån att man enbart tecknar och målar. Allt kan vara konst och konst kan göras av allt. Processen är det viktiga, vad som händer med oss när vi håller på.

Och händer saker gör det. Det läser jag i boken, inte minst i det mycket fina fotomaterialet, signerat Stéfan Estassy. Att bild säger mer än tusen ord blir mer än en sliten kliché, här är bilderna minst lika viktiga som texten. I bilderna kan jag läsa glädje, frihet, allvar, bus, engagemang.

Jag kan läsa något om de där (olönsamma) nittionio språken som de som har vuxenmakten inte är så intresserade av.

Må sen vara att boken fokuserar på kreativitet som något roligt och lekfullt, mindre på kreativitetens plågsamma, krävande sidor.

Och självklart ligger det inte i institutioners intresse att framhålla kreativitetens omstörtande egenskaper. Den kreativitet som makten inte är så värst intresserad av den obekväma, kritiska, kreativiteten, den som sätter sig på tvären, den som river ner lika mycket som den bygger upp. Så att det system, den makt som uppmuntrar verklig, sann kreativitet samtidigt i någon aspekt gräver sin egen grav och öppnar för sitt eget avskaffande.

Jag vill också rikta kritik mot fokuseringen på det verbala, att sätta ord, skriva lappar.

Att lära sig s-e, förr en grundsten inom konstnärligt skapande, verkar inte lika viktigt.

Samtidskonsten är ofta mer idébaserad än visuell. Frågan är vart seendet tar vägen, här finns öppningar mot vidare diskussion.

Jag saknar också en lite djupare problematisering, något som skulle göra boken till mer än reklam för lyckad pedagogik.

Som i korta kapitlet Krig, om arbetet utifrån konstnärsduon FA+ och deras skyltar med Lars Noréncitat. Citat som torde kunna väcka ångest hos inte så få, jag tänker på alla som utsatts för någon form av övergrepp, och det är tyvärr många.

I Sverige lever också barn med krigserfarenheter i bagaget. Alltså handlade utställningen inte enbart om några ”andra” ”därborta”, identifikationsmöjligheterna var alldeles för många.

För mig uppenbart, men i boken inte ett ord, vilket i mina ögon framstår som märkligt omedvetet.

Hur hanterar man som pedagog känslor som väcks, även svåra?

Vidare är kapitlet om Laboratoriet för Kreativitet i Polen slarvigt översatt vilket gör språket krystat och omständligt.

Det är synd i en bok som annars mer än väl fyller sin plats i pedagogikhyllan.

Klart står att vi här har en verksamhet att vara stolta över, populär bland Gävles förskolor och skolor.

Allra sist kan jag dock inte låta bli att undra varför Gunilla Rådström, sedan många år bildpedagog i Konstcentrum, inte alls finns med.

Mer läsning

Annons