Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Ocensurerat!

Annons

Det jag minns av Lars Noréns ”En dramatikers dagbok” är att den hade svarta pärmar, var löst limmad, lätt föll isär. Och den var svår att hålla i, tung och bökig. Och han skrev elakt, ofta förbaskat elakt, om de allra flesta han namngav. Kulturkändisar. Jag skäms nästan att tillstå det, men tyckte det var roligt och befriande. Och han hade ju deklarerat, att han skulle skriva sant.

När vi är sanningsenliga, är vi elaka. När vi tar bladet från munnen.

Reine Lööf, regissören och Norrsundetsonen, som jobbat ihop med Norén berättade en gång för mig om när han satt på en krog i Berlin tillsammans med den senare. Reine ondgjorde sig över Staffan Valdemar Holm. Norén började plötsligt göra miner, försökte stoppa Reine. Då förstod Reine att bakom honom satt herr Holm i egen hög person.

Den gången var Norén hänsynsfull på ett sätt han inte är i sin dagbok. Han kanske är som Strindberg: strykrädd. Vill inte möta sina offer in real life. Jag minns också från dagboken att han skrev mycket och utförligt om trivialiteter: tandvärk, penningproblem och annat. Sådant där som drabbar oss andra, vardagstrivialiteternas tålmodiga bärare, men som jag i min romantiska syn på saken inte trodde också upptog en uppburen dramatiker. Liksom när man var pojke och inte trodde att snygga tjejer gick på toaletten och gjorde det där stora.

Den franske författaren, konstnären och fotografen Édouard Levé tog sitt liv fyrtiotvå år gammal. ”Självporträtt” består uteslutande av en samling ocensurerade, icke tillrättalagda påståenden som han fyrar av likt en kulsprutesalva, om sig själv och världen. Och liksom hos Norén slås man av hur mycket som är förbaskat trivialt när vi omsorgsfullt redogör för vår levnads dagar. Våra liv ÄR i grund och botten helt enkelt triviala. När vi är sanna om dem. Kanske därför vi behöver ljuga och att det ljugs för oss. Kanske därför vi behöver konsten i dess olika former. För att stå ut – enär allt är en trasa.

Levés påståendebok får livet att framstå som ett långsamt framskridande, alltmer outhärdligt, till syvende och sist meningslöst projekt. Det blir aldrig bättre än så här. Take it or leave it. Döden växer på sidorna och boken gör ont. Det banala GÖR ont, mer ont än det dramatiska. Fast det borde kanske vara tvärtom. Tristess är tortyr. Ett av Levés påståenden är att på hans gravsten på Cemetiere Montparnasse – där såväl Sartre och de Beauvoir som Baudelaire vilar – skall stå ”Vi ses”. Jag tror dock inte att Levé vill återkomma – om chansen ges – till denna upprepningens jämmerdal. Och han tror inte på någon tillvaro hinsides, där vi återser varandra. Vi anländer ensamma till världen, vi lämnar den på samma sätt. Däremellan gäller att härda ut, vilket Levé således till slut inte förmådde.

Och som han lakoniskt, med en udd av melankoli, konstaterar på sista raden i sin bok: ”Den bästa dagen i mitt liv har kanske redan varit.”

Lasse Ekstrand

Mer läsning

Annons