Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Om Slas, kärleksfullt och solkigt

/

Annons

Författaren Stig Claesson, Slas, var folkkär, läst och beundrad. Något av en ikon med bortåt ett åttiotal böcker bakom sig när han dog för drygt ett år sedan, i början av år 2008.

Men ”kände” läsarna honom?

Många trodde sig säkert känna honom.

Man kom ju författaren så nära. Han var som en kär gammal vän.

Klok och humoristisk. Klurig, kvick och varm.

Hård, snabb och öm, för att travestera en romantitel från fyrtiotalet av Sven Stolpe.

Men det är klart att vi som var hans läsare, som såg fram mot varje ny bok av Slas som mot ett äventyr, vi visste ju att högtidsstunder väntade.

Men inte ”kände” vi honom.

Vi byggde vår bild av Slas på hans böcker och hans konst, det är ju så det ska vara med författare och konstnärer.

Intervjuer gav han ytterst sällan. Men han skrev krönikor i fackförbundspressen, artiklar i skilda ämnen i dagspressen (förr ofta i Aftonbladet, mot slutet i Svenskan). En hel del av det materialet gavs också ut i bokform. En kom 2005, några år före hans död. Där kom man honom nära på det sättet att man kunde ta del av hans ställningstagande och resonemang i frågor för dagen.

Men ”kände” vi honom... naturligtvis inte.

Därför kan jag tycka att Nils Claesson, Stigs son, i sin bok om pappan, som kommer ut idag, både direkt och i undertexten är lite väl polemisk mot de där läsarna som trodde sig känna Slas.

Nils Claesson skriver på något ställe att läsarna trodde bokstavligt på det Slas skrev. ”Det stod ju i en bok”.

Det tror inte jag. Det är att underskatta läsarna. Det är att göra frågan om sant eller inte till en Gömdadebatt à la Marklund så som den fördes på nätet.

Vi som läste Slas är nog lite mer sofistikerade. Vi visste att han skrev fiktion, men att mycket förstås byggde på upplevelser ur det egna livet.

Nu påstår i alla fall sonen Nils i sin bok att så många hade en bestämd bild av Slas och att den var förljugen. De ville inte ta del av en ”sannare” bild, för den skulle krossa myten om Slas som den hygglige och varmhjärtade, den världsvane och coole, den vemodige gamängen.

När Slas tvärtom, enligt Nils Claesson i sin bok var beräknande, för att inte säga manipulativ, utan tvekan med ett stort kontrollbehov. Och, får man väl säga, inte särskilt vänlig som far, en man med klart sadistiska sidor. Och ett sätt att skämta, på andras bekostnad, som ibland var mer än drastiskt.

Nå, hur ofta har inte nimbusen flagnat när folkkära hjältar granskats i sömmarna? Och hur många av oss vanliga dödliga är så goda och fina som vi skulle önska. Börjar man skrapa på ytan...

Men, man kan ställa frågan: Måste författare vara föredömen? Ibland kan man tro att vi önskade oss helgon – bevare mig väl!

Men det värsta med Slas är ju detta med missbruket som är stort livet igenom. På sextiotalet är Operabaren (”Baren”) och Gyllene Freden (”Freden”), unge Nils, född 1958 år följa med ibland .

Med åren blir det öl gömda i Stugan i Västergötland. Starka ting, omväxlande med lättöl. De senare var bara för syns skull och till att bjuda på. Stig själv drack Björnebrygd (elva procent), gömda i en stor sekretär. Det är tabletter, det är recept från förstående läkare. Stig går på allt. Inland super han ner sig, måste tas in för avgiftning. Ibland bara försvinner han för långa tider.

Han tar förstås skada, ansvaret brister då och då. Han har bra perioder mellan när han håller sig nykter, äter upp sig, tränar. Men när han känner sig bättre, piggare börjar han dricka igen.

Det fortsätter så, han super bort sitt liv men blir ändå nästan åttio år gammal. Alla hans vänner som levt lika hårt som han har gått bort i förtid. I livets slutskede får han cancer, blir allt tunnare, kommer tillbaka till Stockholm, in och ut på sjukhus, sköts av hemvården. Så fort han är onykter ramlar han och så åter in på akuten

Och så dör han.

Det är igen vacker skildring av de sista åren.

Men så ser ju många liv ut uppe i åttioårsåldern ut. Krämporna kommer, förfallet tilltar De gamla blir envisa, egensinniga.

Men Stig är rädd också. För döden. Gråter och är glad över att Nils hjälper honom.

Nils Claesson försöker fördela ljus och skugga. Det blir ett både kärvt och ömt porträtt av fadern. På sextiotalet, i sin krafts dagar är Stig riktigt kul (när han inte är för full). Fastän manipulativ. Han är den som ser till att fixa för sig, få andra att ställa upp. Han vill bestämma.

Han kör ”blåbärsmaskinen”: Ger ut böcker, fixar utställningar, skriver artiklar, kort sagt håller ruljangsen i gång .

Där i början fanns ett leende över Stigs dagar. Han var fåfäng, tyckte om att sola, smorde in sig med sololja av ett effektivt märke. Tränade, ville vara muskulös, se bra ut.

Många bilder av honom är roliga. Man anar Slas humor även när den inte är snäll, och det är den inte så ofta. Han gör grimaser (som om han ville kräkas) åt Nils konst. Dennes sysslar med ”samtidskonst” och den gillar inte Stig. Men Stigs ogillande är dåligt underbyggda (han är mycket kategorisk), anser Nils.

Fast jag gillar vad Slas skrev om den där konsten, med alla fåniga installationer Det var för det civilkurage han visade där jag gillade Slas så mycket.

Jag gillar Nils Claessons bok om Slas också. Den är välskriven, i samma stil som Slas egna böcker. Men täta utgångar, fina etsande skarpa bilder. Skriven inifrån så att man tror författaren. Och här finns både distans och närhet.

Den känns äkta. Och på köpet får vi älskare av Slas ta ett sista farväl av honom. Många har redan gjort det. På utgivningsdagen (i dag) är första upplagan redan slutsåld!

Mer läsning

Annons