Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Om vad? Om allt!

/

Det blåser genom Gonçalo M Tavares stad. Det konstaterar Agnes Karnatz när hon tar sig fram genom sidorna i en svindlande hastighet.

Annons

”I Stadsdelen bor ett antal personer vars namn vi känner igen och vars verk vi kanske har läst.”

Baksidan av boken med de blå pärmarna och de enkla teckningarna inleder sin beskrivning med ett påstående. Det är meningen att jag ska humma jakande och läsa vidare. Då tillhör jag målgruppen för Stadsdelen av Gonçalo M Tavares. Men i stället blinkar jag frågande när jag läser påståendet. Jag ingår inte i ”vi”.

Jag har ingen aning om vilka Valéry, Brecht eller Juarroz är. Jag har inte heller hört talas om något av de andra namnen som dyker upp i innehållsförteckningen. Och jag har absolut inte läst något av deras verk. Är det meningen att jag då ska lägga ifrån mig boken?

Uppenbarligen. För i förordet av Philip Graham fortsätter pratet om saker jag inte vet något om. De här personerna är tydligen författare som inspirerat Tavares till karaktärerna. De som känner till dem kommer att le av igenkännande. Men vad kommer mitt ansiktsuttryck att vara? Första kapitlet avslöjar det.

Det blåser. Men inte för att det är storm. Det blåser för att jag flyger fram genom sidorna i en svindlande hastighet. Sedan går det långsammare. Det tar emot. För att gå fortare igen. Kapitlen går upp och ned. Vissa är lätta, vissa är tunga. Vissa är långa vissa är korta. Vissa förstår jag, vissa förstår jag inte.

Stadsdelen är en antologi i sex delar, som i sin tur är uppdelade i ännu mindre delar. De sex delarna kommer från verk som Tavares har skrivit mellan 2002 och 2010. Delarna är alltså inte beroende av varandra. Jag läser från vänster pärm till höger pärm, men skulle lika gärna kunna börja i mitten. Men vad handlar den om? Om tankar. För varje ny del kommer nya tankar, idéer och förklaringar. Om vad? Om allt.

Och hur var det med de där författarna som jag inte kände till? Jag märker dem inte. Jag ser bara tankarna. Det är möjligt att de som är bekanta med inspirationskällorna finner mer i Tavares ord än jag gör, men det jag finner är absolut tillräckligt ändå. Det jag finner räcker för att göra Stadsdelen av Gonçalo M Tavares till den mest fascinerande bok jag har läst.

Som så ofta skyddas skatten av en hög och kall mur. I det här fallet består skatten av Stadsdelen och muren av ord. Tryckta på pärmarna och de inledande sidorna skrämmer de den som inte har nyckeln.

Om jag hade stött på Stadsdelen i ett bibliotek är det troligt att jag hade ställt tillbaka den i hyllan. För jag har inte nyckeln. Men eftersom det var mitt uppdrag att läsa boken var jag tvungen att försöka. Så jag anföll murens port med min låsdyrk.

Muren måste bli lägre och varmare. Pilar måste peka välkomnande mot porten. För trots att jag endast lyckades öppna porten på glänt såg jag en del av skatten. Och det räcker.

Alla borde uppmuntras till – inte avskräckas från – att öppna böcker som denna. Alla borde välkomnas till att försöka dyrka upp låset. För alla förtjänar en chans att skymta Stadsdelen.

Agnes Karnatz

Mer läsning

Annons