Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Omtumlande och fascinerande

/

Det finns en före­ställning om att dikten skall kunna avtolkas och placeras i ett sammanhang som gör den inte bara begriplig utan också genomlyst av kunskap, som vore dikten en särskild sorts behållare som det gick att transportera genom tid och minne.

Annons

Vi avkräver alls inte musiken samma tolkningsbehov. Musik kan vara känslor i rörelse, tankar i rörelse – och det fungerar alldeles utmärkt att bara ge sig hän, avnjuta ton efter ton. Jag kommer att tänka på det här när jag nu läser mig fram genom Birgitta Lillpers senaste diktsamling, ”Industriminnen” som på ett märkligt sätt flödar fram över sidorna, lyckligt ovetande om frågor som tolkningskrav, begriplighet eller tendens. Dikten bara är och blir, i ständig rörelse med och mot varandra.

Till viss del kan man tvinga fram ett slags berättelse i dikten, speciellt när fragment läggs intill fragment och man kan ana både ett slags inkarnerad kärlek och en lika stark känsla av frånvaro. Ofta placeras dikten i ett konkret sammanhang, som i en klosterpark eller ett källarrum, men från den platsen häver den sig ut i världen, fri som en svala.

”Ark, kalendrar,/lukt av penselrengöring, citrusterpentin och kreosot/peta och se det brinna i dagsljuset,/brinna och minska/be om att få kunna hålla den undan ljuset/som somnat med öppna ögon,/och kunna hålla den undan ljuset/som somnat med ögonen öppna.”

Det är i gränslandet mellan det dunkla och det begripliga som Birgitta Lillpers manar fram sin dikt, närapå slår fram den genom det höga gräset. Ibland påminner dikten om ett sorgearbete efter dödsfall, en genomgripande förflyttning:

”Man kunde tro att oreda skulle uppstå,/eller trängsel, när de där/tingen ofta pjäxlika uppryckta ur allt utom sin starka lukt skulle in/på nya platser i en annan tid.”

Det är alltid lika omtumlande och fascinerande att läsa Birgitta Lillpers, så också nu.

Kristian Lundberg

Mer läsning

Annons