Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Omtumlande och utmanande i rasande tempo

/

Så här naken och pinsam kan bara kärleken vara!

Kristian Lundberg läser Sofia Rapp Johanssons nya och omskakande bok.

Annons

Litteraturen är välförsedd med desperata kärlekspar.

Kärlekens intensitet och samtidigt dess omöjlighet skapar både en förtärande låga och ett balsam för själen. Och naturligtvis, denna dynamik är själva grunden för den goda litteraturen – begär och utslocknande, försoning och brott.

På ett plan kan man naturligtvis hävda att all litteratur, inte minst dikten kommer att ha kärleken som föremål. Går det ens att skriva utan att älska?

Att skriva utan att vara älskad kan vara en förutsättning, men knappast tvärtom. Den som skriver måste älska, skapa – men han måste också förgöra och förgöras. Det är inte ett postmodernt moralspel med tecken och figurer, i stället är det ett förhållningssätt som alla skrivande människor till slut drivs in i – leva utan bröd kan gå, leva utan att älska? Nej. Det är en omöjlighet.

Sofia Rapp Johansson utkommer nu med diktsamlingen, eller är det en lyrisk monolog tänkt för framförande – ”Kyss mig lycklig” som i ett rasande tempo driver texten framför sig. Det är med andra ord mer intensitet är subtila dragningar som löper genom texten – som ett slags kvinnlig Job, inte övergiven av Gud – det kan man leva med, utan övergiven av kärleken, det värsta sveket av dem alla.

Hon ger själv en del läsanvisningar:

”Om det fanns en gud varför skapade han lidande/Varför skapade han ondska och vrede ja jag vet/det var den där ängeln som flaxade ut ur paradiset/det var det där äpplet som man inte fick äta av ja, just ja/Men ängeln smakade lite grann/han tyckte det såg så förbannat lockande ut och gud/förvisade honom ut ur paradiset/Där får du för dina synder sa han och kastade en spottloska/stor som havet över den nyfikna ängeln/men ängeln hade redan byggt en båt där han samlade alla/djur och sen seglade dom över spottloskan och sjöng.

Det som det diktade, fiktiva jaget låter utsättas sig för genom texten, visar på att föreställningen om kärlekens läkande kraft är en illusion. Kärleken kan också vara en avgrund, ett stup som man ställs inför – våga hoppa och bli en autentisk människa eller stå kvar och förvandlas till en dussinmänniska, omgärdad av familjelivets staket – avbetalningar, bostadsrätt, pensionsförsäkring.

Det är på ett plan naturligtvis helt ointressant att ställa frågan om materialet är självbiografisk eller inte, för genom sidorna rusar en sådan oförställd sorg, ilska och vanmakt att det blir omöjligt att inte känna igen sig – inte minst i det stora allvar som man dessvärre ser till att undvika medan åren går.

”Kyss mig lycklig” är en omtumlande läsning, utmanande och ibland precis så pinsam och naken som bara kärleken kan vara.

Kristian Lundberg

Mer läsning

Annons