Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Öst är egentligen väst

/
  • Dagens Ryssland kan inte förstås utan kunskap om dess historia, menar Staffan Skott. På bilderna:  Medvedev mot Putin, Stalin, Lenin och tsar Nikolaj II.

Det är hög tid att sluta se Ryssland som i grunden annorlunda. Författaren, översättare och rysslands­kännare Staffan Skott läser en ny ­civilisationshistoria och funderar över vår svaghet för det exotiska.

Annons

En gång reste jag med Transsibiriska järnvägen till Peking.

I den förstaklassvagn där jag hade en kupé var nästan alla ryssar och vi hälsade hövligt på varandra och det var allt. 1966 undvek alla sovjetryssar med självbevarelsedrift utlänningar, medpassagerarna skulle själva till exempel till känsliga uppdrag i Vietnam och jag hade diplomatpass, vilket var graverande i ryska ögon.

All reservation försvann när vi lämnat Sovjet och kommit in i Kina. Plötsligt var vi som gamla skolkamrater, jag vinkades över till deras bord, samtalet blev livligt och något fick jag väl till och med höra om luftvärnet i Hanoi.

Ty nu var vi i Asien som européer i det kinesiska folkhavet.

Detta minne har dykt upp i mitt inre under läsningen av Kristian Gerners ”Ryssland. En europeisk civilisationshistoria”. En bärande tanke i boken uttrycks så här: ”Ryssland är en del av den europeiska civilisationen, som bygger på judendomen, kristendomen, antikens Grekland och romarriket. I ett inomeuropeiskt perspektiv utgör Ryssland ’Öst’ men i ett globalt perspektiv är Ryssland en integrerad del av ’Väst’.”

Det finns en gammal tradition i Väst att se Ryssland som gåtfullt, helt annorlunda, barbariskt. Det kan inte förnekas att det är frestande för folk med lite kunskaper att tala om ”en gåta insvept i ett mysterium”, och med denna förmenta exotik själva bli intressanta.

Kristian Gerner, sin generations främste Rysslandshistoriker i Sverige, gör effektivt rent hus med sådant. Eftersom kunskaper om rysk historia inte är särskilt vanliga innehåller boken klokt nog en historisk översikt och ett kapitel om Sovjetepoken, lågmält skildrad i all dess ohygglighet.

Men som helhet ansluter sig hans ”civilisationshistoria” dock till den inriktning i modern historieskrivning som ser historien som en helhet av ekonomiska, sociala och mentala mönster – i stället för som en svit av snabba politiska händelser. Den klassiska Annalesskolan, som snart kan fira hundraårsjubileum och givit enastående resultat, är ”polemisk mot renodlad politisk och personfixerad historia. Som kontrast ser man historien som ett komplicerat växelspel av kollektiva medvetandeformer, s.k. mentaliteter, och socioekonomiska och geografiska strukturer. De politiska händelserna blir med detta synsätt egentligen bara som krusningar på ytan, och därmed inte särskilt intressanta”, som den lakoniska encyklopedin beskriver det.

I Kristian Gerners ögon (och för alldel, även mina) är Ryssland inte gåtfullt, han ser banden till Väst och boken överflödar av goda citat, som från poeten och diplomaten Tiuttjev på artonhundratalet:

”Under århundraden har Västeuropa fullständigt naivt trott att det inte fanns och inte kunde finnas något annat Europa utom det egna, man kunde inte förstå att det existerade ett annat Europa, Ett Östeuropa, en legitim syster till det kristna väst, och själv kristet”.

En förledande språklig vana är att tala om ”Ryssland och Europa”, som om Ryssland inte hörde dit. I själva verket är detta en vanlig konstruktion i många språkliga sammanhang, en ”privativ opposition”, som i det här fallet underförstår ”Ryssland och det övriga Europa”. Den utmärkta bok som UR och SNS gav ut för sjutton år sedan hade arbetsnamnet ”Ryssland och Europa”, men efter protester från Gerner och andra rysslandskunniga ändrades det till ”Ryssland – ett annat Europa”.

Kristian Gerner lyckas lyfta upp från nivån av spydiga paradoxer till tankeväckande paralleller hur sovjetkommunismen formades efter mönster från den ryska religion, vars präster kommunisterna sköt och vars kyrkor de raserade. Detta fylliga avsnitt är imponerande även om man vid första genomläsningen ibland hejdar sig och säger ”nu hårdrar han det allt”. En viktig likhet är följande: det gällde att tro ”på marxismen-leninismen”, på samma sätt det avgörande för kristendomen trots allt inte är vad man gör, man kan alltid få förlåtelse om man ”tror”. Medan däremot det teologiskt avgörande för judendomen är att man lyder de över 600 budorden, mitsvot, som dess gud givit sina trogna.

(Bortsett från den teologiska spetsfundigheten är nog en god kristens och en from judes livsföring och moral i praktiken inte så olika. För övrigt innehåller boken också 25 värdefulla sidor om Ryssland och judarna, ett ämne som är märkvärdigt föga känt ute i världen.)

”Marxismen-leninismen” var en sovjetmedborgare tvungen att tro på.

Bland moderna sovjet- och rysslandshistoriker finns det en skiljelinje mellan sådana erkända och skoningslösa storheter som Robert Conquest och Richard Pipes, å ena sidan, och ”revisionisterna”, som så långt möjligt drog ner offrens antal och hävdade att terrorn skulle ha varit ett resultat av folkliga initiativ och nitiska funktionärer. Som resultat av den stora okunnigheten i Väst om Sovjet och av den flitiga desinformationen från kommunister har en hel del ”revisionister” faktiskt fått lärostolar vid universitet och högskolor.

Den dokumentation som kommit fram efter Sovjets sammanbrott 1991 är ännu långt ifrån komplett, men någon framtid har ”revisionismen” inte, redan utifrån vad som nu grävts fram. Kristian Gerner redogör förtjänstfullt för en avgörande bok, dansken Niels Erik Rosenfeldts ”Stalin. Diktaturens anatomi” från 2009. Stalins politik var rationell på sitt sätt. Det var inte gåtfullt. Men den lämpar sig inte att undersökas med de metoder som man har för att analysera stater. Rosenfeldt valde att utgå från att forskningsobjektet var en gangsterorganisation, ett system av ”checks and balances” med personlig makt och systematiskt oskadliggörande av alla konkurrenter, som bärande princip. Den som varit med ett tag säger sig: bra, ett vetenskapligt bekräftande av vad jugoslaven Milovan Djilas skrev i sin ”Samtal med Stalin” från 1962. Stalin och hans närmaste medarbetare resonerade inte som politiker utan som ett gäng förbrytare som tagit ett väldigt land under sin kontroll, fann Djilas redan på fyrtiotalet.

Om man berättade det för sovjetiska vänner sa de oftast ”Jaså, hade du inte det klart för dig förut?”

Men eftersom Sovjetstaten använde samma ord som västvärlden, ”regering, parti, fackförening” och så vidare, var det svårt för utomstående att tro på sådant som att hemliga polisen NKVD 1937 fick order att arrestera 186 100 ”kulaker” och skjuta 47 450 av dem . Det var kvoter som gällde också i köttkvarnen och sedan gällde det för NKVD att sortera ut vilka som skulle till Gulag och vilka som gick till nackskott – dokument med sådana order har kommit fram, en del redan på 1940-talet i det berömda ”Smolenskarkivet”, som först tyskarna tog med sig hem och sedan USA lade beslag på.

Dagens Ryssland kan inte förstås utan kunskaper om dess historia, vad som med svart humor kallats ”den sovjetiska parentesen” och den tsarregim som föregick de 74 fruktansvärda åren. Javisst, tsarerna. Kristian Gerner tillämpar icke oavsiktligt då och då det finlandssvenska språkbruket att tala inte om ”tsaren” utan om ”kejsaren”. Se, där försvann lite till av exotismen...

Jag har studerat ryska och rysk historia i femtio år nu, och skrivit en hel del böcker och artiklar i ämnet. Det är inspirerande att läsa en bok som ändå öppnar ögonen för somligt och ger samband som man inte tänkt på. Den som vill få god bakgrund till Putins och Medvedevs Ryssland gör klokt i att läsa ”Ryssland. En civilisationshistoria”. Den blir ett standardverk.

Staffan Skott

Mer läsning

Annons