Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Osynliggjord – som alla kvinnor

Om den enkla och, enligt den vedertagna uppfattningen, föga intellektuellt utvecklade Münchenflickan Eva Braun hade skrivit en bok om sin ödesdigra kärlek till och halvt hemliga förhållande med Adolf Hitler, hur skulle den ha blivit? Förmodligen åt det lättviktiga hållet, kanske rentav en melodram, med viss kalkonvarning.

Annons

Eva Braun (EB) har ju i eftermälet inte framställts som någon större begåvning, mer som ett vimsigt våp, för att inte säga lolla. Hon som troget, vilket i och för sig kan diskuteras, väntade på att få bli Führerns lagvigda, och valde döden i Bunkern tillsammans med honom valborgsmässoafton 1945, när slaget sedan länge var förlorat och Röda Armén stod vid Brandenburger Tor, endast ett par stenkast bort.

Aldrig erkändes hon som Tredje Rikets första dam, det hon mest av allt ville bli. Den paranta och representativa Magda Goebbels fick i stället spela den rollen vid Führerns sida, framförallt när det handlade om officiella tillställningar med högdjur inbjudna. EB måste alltid hålla sig i bakgrunden, tills det passade den allsmäktige och nyckfulle Führern att underhålla sig och koppla av tillsammans med henne. Bakom stängda dörrar.

Att öppna dessa dörrar, ”inifrån” låta EB tänka högt, gå in i och tätt identifiera sig med och ge henne röst – det är vad Lili von Wallenstein (LvW) gör i denna mycket märkliga bok. Vilket tilltag! Hon förvandlar sig till EB:s tvillingsjäl, det kan inte ha varit lätt.

Det är, åtminstone på ett ytligt plan, ju ljusår mellan de båda kvinnorna. En som älskade att dansa och skvallra och helst tog livet med en klackspark, den andra tillhörig Stockholms högintellektuella kretsar, förläggare och författare.

Och man blir mycket nyfiken på när valfrändskapen – om det nu är en sådan, vilket författaren i ett för att vara Bokbål ovanligt politiskt korrekt efterord förnekar - föddes, hur idén kläcktes. Varför Eva Braun av alla kvinnor på denna jord, en studie av kvinnopsykologi, underkastelsens sådan?

Jag har svårt att tolka det som systerskap eller som något slags feministiskt ställningstagande från LvW:s sida, tror heller inte att hon vill upprätta EB, ta henne från männen som definierat och skrattat åt henne. Även om hon i vissa stycken stilistiskt lyfter den senare, utrustar henne med en avancerad och driven formuleringskonst som hon sannolikt aldrig besatt. Som ville hon visa historieskrivarna av båda könen, att EB minsann kunde, bara aldrig gavs möjligheten att demonstrera det. Osynliggjordes – som alla kvinnor.

Boken är en gåta, varför den skrevs och vad den berättar om LvW, man kan inte låta bli att tänka så: varför hon behöver denna förklädnad eller förlora sig i detta rollspel. Men oerhört fängslande. Jag började att läsa den på min balkong, noterade inte att solen brände, satt ett par timmar djupt upptagen, kunde inte lägga bort.

Boken både stöter bort och drar mig till sig, jag kan inte riktigt reda ut varför. Kanske borde den recenseras av en kvinna, EB ”avlägsnar” sig bara alltmer från mig som man och mina fördomar om henne. Det är snubblande nära att jag förfaller till att uppgivet sucka: jag kommer aldrig att förstå mig på kvinnor och definitivt aldrig på deras hopplösa val av män.

Det kan inte ha varit lätt för LvW att anamma EB:s klichéartade tänkande och ytliga manér, hennes upptagenhet av kläder, parfym och smink, den smått pubertala besattheten av Führern, samtidigt som hon inte tackade nej till ett och annat snedsprång, naturligtvis förenat med livsfara om hon ertappats.

LvW är påläst, kan Tredje Rikets historia på sina fem fingrar. Den historiska ramen är också välkänd för den läsare som behärskar samma historia. Koryféerna passerar revy: Speer, Goebbels, Bormann, Göring, Hitlers hovfotograf Hoffman i vars fotofirma EB jobbade som ung flicka och där Hitler fastnade för henne. I Bunkern, där atmosfären för varje timme som går blir alltmer svåruthärdlig och ångestladdad, stimmar makarna Goebbels sex barn, snart skall modern kallt och med berått mod avliva dem medelst giftampuller som hon tvingar i dem.

Intagandet av EB:s position är imponerande skickligt utfört, vi får det hela betraktat med EB:s allt annat än analytiska blick. Inte sällan antar boken karaktären av ”tantsnusk” eller pigroman, när den trånande EB tar ut de svärmiska svängarna. Kanske drömde hon om den kärlek som alla kvinnor drömmer om, den omöjliga kärleken. Vad vet jag?

Boken genrebestäms som roman. Fiktionen tillåter stor frihet. Frågan är dock om EB och Hitler i verkligheten någonsin möttes i de sälla famntag som LvW – projicerande och önsketänkande, eller bara fantasifullt - placerar dem i. Hitler var nog snarast asexuell, gift med Tyskland och det tyska folket, som han själv sade. EB var hans vänsterprassel, das war alles. Bäst tyckte han om henne i knästrumpor, ungflicksaktig och oskuldsfull bortom fysisk beröring.

Spelar roll. Så här var det inte, skulle de kritiska källorna och ögonvittnena indignerat invända. Men KUNDE ha varit, enligt LvW.

Äntligen får vi Eva Brauns ”lillgamla” men ändå avväpnande version av de dramatiska åren mot undergången med Hitler, om än i fiktionaliserad form. Och hon fick ju faktiskt till slut sin dyrkade Hitler, äktenskapet varade i 38 timmar…

Det lilla avantgardeförlaget Bokbål i Stockholm fortsätter att imponera med sin utstickande utgivning. Den saknar motstycke i dagens svenska, försiktiga förlagsvärld.

Lasse Ekstrand

Mer läsning

Annons