Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Ottar, vem är det?

/

En av mina vänner föreläste nyligen på universitetet i ämnet genusvetenskap och fick där den frågan.

Annons

Hon blev chockerad: är det kollektiva minnet verkligen så kort, även bland dem som borde vara särskilt välorienterade, genusvetarna?

Ja, hur kan de undgå att känna till Ottar? Kvinnan som ägnade nästan hela förra århundradet att kämpa för preventivmedel, fri abort, en öppnare syn på sexualiteten. Kvinnan som skapade RFSU, Riksförbundet för Sexuell Upplysning.

Ottar kallade sig feminist långt innan det ordet blev comme-il-faut och hon blev en äkta kändis innan begreppet blev etablerat. Denna syndikalist och feminist blev faktiskt till sist föreslagen för Nobels fredspris (men fick det förstås inte).

Nu finns bot mot okunskapen. I dag kommer Gunilla Thorgren ut med en gedigen biografi över Elise Ottesen-Jensen. Ottar och kärleken är spännande, lärd och välskriven.

Den berättar både om personen Ottar och om den tid som hon verkade i och de idéer hon var omgiven av och tog intryck av. Den ger en del nycklar till att förstå vad som drev Ottar ständigt framåt och vidare. Och den trevar försiktigt kring Ottars personliga smärtpunkter, systern Magnhilds tragiska öde, det barn som Ottar födde men som dog bara några dagar gammalt och hennes förhållande till Albert, make och på sin tid välkänd syndikalist och chefredaktör för tidningen Arbetaren.

Framför allt ger den skrämmande inblickar i den verklighet som omgav Ottar, allt från prostitution och könssjukdomar bland de fattigaste kvinnorna i det sena 1800-talet till den värld av slit och släp, sexualskräck och oönskade graviditeter som mötte Ottar när hon började resa runt i landet och tala om sex och barnbegränsning i slutet av 1920-talet.

”Hon fick ta emot hela den ångest, skräck och hjälplöshet som präglade människors liv när de försökte hantera sexualdriftens alla konsekvenser i ett samhälle präglat av sexualförnekelse, fördömanden och okunnighet”, skriver Thorgren.

Hur hamnade hon där?

Elise Ottesen, född 1886, var nästa yngsta barnet av arton (!) i en högkyrklig och konservativ prästfamilj från Stavanger. När hennes lillasyster Magnhild blev gravid vid sexton års ålder sändes hon till Danmark att ensam föda barnet för att sedan tvingas lämna bort det. Magnhild knäcktes för livet och den här händelsen, faderns fördömanden och rädsla för att förlora i eget anseende, satte djupa spår i Elise.

Själv hade Elise börjat studera för att bli tandläkare. Men i en explosion på kliniken förlorade hon flera fingrar på båda händer. Hon fick byta bana och gick i stället i handelsskola.

Hon fick jobb som sekreterare i Trondheim men kom snart in på journalistiken, arbetade på några olika tidningar i Trondheim och Bergen. Samtidigt engagerade hon sig i arbetarrörelsen.

I Bergen mötte hon den svenske ungsocialisten Albert Jensen. Snart blev de ett par och när han efter en fängelsevistelse utvisades ur Norge följde hon med honom.

Också i Sverige väntade fängelset på Albert Jensen så de två flyttade till Köpenhamn och levde i fem år ett flyktingliv i periodisk nöd. Under den tiden fick de en son som dock dog efter några dagar. Den förlusten kom Elise aldrig över.

Deras gemensamma berättelse handlar om fattigdom, slit och drömmar om socialism. Han var ideologen, hon var framför allt en engagerad praktiker som under sina år som ansvarig för tidningen Arbetarens sida ”Kvinnan och hemmet” mer och mer kom in på kvinnopolitiska frågor. Hon pekade på arbetarkvinnans utsatthet och tog strid även mot rörelsens kvinnoförtryck. Det var också under de här åren på tjugotalet som hon kallade sig feminist – vilket tål att tänka på för alla som tror att det är ett pinfärskt modeord.

Hon stack ut näsan och blev så obekväm att hon efter några år fick lämna tidningen.

Men hon fortsatte skriva, hon arbetade som lärare, och hon började göra agitationsresor i landet.

Resorna skulle med tiden bli allt fler och ämnet för dem skulle med tiden bli sex och samlevnad. Hon talade och hon provade ut pessar – i trots mot en lag som förbjöd preventivmedel.

Gunilla Thorgren ger i kapitlet ”En kör av röster” rika exempel på hur fattigdom i kombination med okunnighet och skräck förmörkade tillvaron för många. Det är skakande läsning och nyttig, särskilt för dem som tror att det var bättre för när kyrkans och lagens herrar höll kvinnorna nere.

Elise Ottesen-Jensen var en märklig kvinna. Hon kämpade livet igenom – för de fattiga kvinnorna, för barnen, för homosexuella, mot nazismen och för judiska flyktingar. Hennes engagemang var stort för andra.

Med sitt privata liv lyckades hon sämre. Hon och Albert gifte sig först på trettiotalet – och då var han redan involverad i ett nytt förhållande med unga Alfa Klack från Hofors. Länge levde de tre i ett för alla parter plågsamt ménage à trois. Men till slut skildes Elise och Albert. Hon tog skilsmässan hårt, frågan är om hon någonsin kom över den.

Ottar och kärleken ger inte bara berättelsen om ett märkligt kvinnoöde. Den ger en bild av ett samhälle som långsamt och med möda lät sig förändras för att till sist (och nu skriver vi modern tid) erkänna kvinnors rätt att själva bestämma över sina egna kroppar och sina liv.

I den reformkampen spelade Elise Ottesen-Jensen en viktig roll.

Gunilla Thorgren är ju själv gammal Grupp 8; hon skrev en utmärkt bok om den tiden för några år sedan. När hon i den här boken tittar bakåt använder hon den kunskap hon har med sig från en nyare kvinnorörelse. Hon förhåller sig både till svart- och vitrockars mästranden och till Elises idéer och praktik.

Det gör boken alldeles nödvändig för alla som vill förstå vad kvinnofrågan egentligen handlar om.

Mer läsning

Annons