Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Överarbetad moderspassion

/

Majgull Axelsson skriver igen – om skuld och skam och trångsynt bruksmentalitet. Lina Erkelius, författare, översättare och kritiker, försöker hitta huvudpersonerna i ett överlastat persongalleri.

Annons

Majgull Axelssons huvudpersoner är gärna klipska, kvicka, illusionslösa och medelålders kvinnor.

Så även Minna i ”Moderspassion”. Minna bär på en sorg och lever i en lögn.

”Moderspassion” handlar om skuld och skam och det främlingskap mellan förälder och barn som går i arv och gör människor till främlingar för sig själva och hela världen.

Minna äger och driver vägkrogen Sallys Café och Restaurang i Arvika tillsammans med servitrisen Anette. Under ett skyfall som lägger orten under vatten tar några personer sin tillflykt till krogen: Tyrone från räddningstjänsten, lokaltidningsreportern Ritva, den före detta skådespelerskan Marguerite och hennes man Henrik.

Romanens största problem är att trovärdighet och gestaltning har offrats för idén om en ”bra story”. Jag tror inte på att Minna lurar sin dotter på ett så generande korkat sätt, oavsett hur stor hennes själsliga nöd är. Jag tror inte på att Minna, hennes far och farmor ligger döende eller halvt döende på sjukhuset alla tre exakt samtidigt. Eller på att den som utnyttjat Minnas dotter är läkare på just det sjukhuset. Jag tror inte på att allting ställs på sin spets för samtliga karaktärer precis nu, under dessa få dagar, och precis samtidigt. Jag tror inte på att Ritva tar sig in hemma hos Minna medan hon ligger på sjukhuset. ”Jag måste gå in i Minnas mörker”, säger Ritva. Varför det? tänker jag. Du känner henne knappt, du har träffat henne under kanske en timmes tid.

Försöken att få till olika röster, ”egna” röster, känns överarbetade. Både den självömkande bitterpitten Tyrones och bitterfittan Anettes arbetarjargong känns konstruerad och oäkta. Varken Anette eller Tyrone är berättare. Tyrone beskrivs som ”ordkarg”. Ändå berättar både han och Anette med största iver och i direkt jag-form om sina familjeförhållanden, sina misslyckanden och tillkortakommanden. Vad har de för anledning att göra det? tänker jag. De visar inte tillräckligt tydligt varför de absolut vill berätta om sina livsöden för mig för att jag ska kunna tro på dem. Kanske hade en allvetande berättarröst som berättat i tredje person gjort stor skillnad.

Den som berör mest är den avdankade skådisen Marguerite, som använder alkohol som medicin, som ju alla vi alkoholister gör. Men de viktigaste personerna för romanens huvudhistoria och för Minna själv, d.v.s. dottern Sofia, mamma Kristin och pappa Dag Tynne, ges föga eller ingen gestalt. I stället får bifigurerna ta plats, och deras historier varken fördjupar eller breddar berättelsen, utan tvärtom.

Försättsbladen klottrar jag fulla under läsningen. ”Sallys far hette Rosso”, ”Tyrone och Dag Tynne gick i samma skola”, ”Tyrone är gift med Maggan, de har dottern Lotta och barnbarnen Max och Axel”, ”Lotta är gift med Jonas”, o.s.v., o.s.v. i all oändlighet.

Jag räknar till att sextioen personer introduceras. Hur ska jag veta vilka som kommer att bli viktiga för den fortsatta historien, vilka jag bör förhålla mig till? Jag antecknar och bläddrar oavbrutet fram och tillbaka för att påminna mig om vem som är vem, vilket visar sig vara ett meningslöst arbete eftersom de allra flesta personerna bara är namn som fladdrar förbi för att aldrig mer återkomma.

Den trångsynta bruksmentaliteten tycks vara ett tema, men jag ser den inte, det bara pratas om den. Inte heller gestaltas skulden och skammen eller det genomgående temat främlingskapet förälder-barn, utan framställs till större delen i dialogform. Någon berättar för en annan hur det var och hur det är. Läsaren får inte vara med på plats i själva skeendet.

Känslan av konstruktion är genomgående. Kopparängeln, vars uppgift vad jag förstår är att få Minna att erkänna sanningen, är måhända tänkt att ge en ”mytisk” dimension. För mig är ängeln en uttänkt omkonstruktion av en vanlig hallucination, men det kan bero på att jag saknar andlighet. Jag förstår inte heller poängen med att Minna riktar sig till farmodern i du-form. Minna berättar för farmodern hur det ligger till, pratar snarare om ”din son” än ”min pappa”, men hon berättar också om farmodern, d.v.s. över huvudet på farmodern om sådant som farmodern redan torde känna till, d.v.s. direkt till läsaren. Det blir ett tilltal som känns obeslutsamt och obalanserat.

Axelssons förmåga att lyhört lyssna av människors behov av gemenskap, kärlek, sammanhang och identitet ska sannerligen inte föraktas, och det drivna och tveklösa berättarsätt som präglar hennes andra romaner finns också i ”Moderspassion”. Tyvärr finns här också alltför många banaliteter och floskler:

”Smärtan var vit och intensiv, vinden som följde var gråblöt och isande kall, smällen när jätten slog sin näve mot mitt huvud var intensivt blå. Lika lysande blå som blåsipporna som aldrig stod på bordet i min mammas vardagsrum.”

Avslutningen på sjukhuset är absurd på gränsen till farsartad. Hämnden på fadern berör inte eftersom vi aldrig har lärt känna honom. Upplägget är förutsägbart à la thriller. Allting rullas upp på de sista sidorna. Vi får ta del av den obligatoriska upprättelsen och därefter början till försoningen.

Jag kommer att ställa in ”Moderspassion” i hyllan, där den kommer att bli stående. Om en beklagansvärt kort tid är bokens innehåll glömt. Kanske kan det bli så när en författare börjar med att tänka ut en ”spännande story”: så och så ska det vara, det och det ska hända. Då blir inte skrivandet på liv och död, då riskerar författaren ingenting, utsätter sig inte. Det märker läsaren.

Lina Erkelius

Mer läsning

Annons