Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

På jakt med Guillou

/

Guillou gör det igen. Karin Månsson följer intresserat männen på deras äventyr och illdåd, men undrar vart kvinnorna tog vägen. Karin Månsson var under 21 år kulturredaktör på Arbetarbladet. Hon är från och med i dag medarbetare på GD:s kultursida.

Annons

Jan Guillous romanbyggen är väldiga till omfånget.

Vem minns inte hans dundersuccé med berättelsen om Arn, en medeltida korstågsriddare; fyra tjocka böcker.

Nu vill han att läsarna ska få syn på 1900-talet och det ska ske i samma jätteformat.

Första boken i denna nya serie heter ”Brobyggarna” och den är ute nu. En krönika över förra århundradets första årtionden på nästan 600 sidor. Den har förutsättningar att bli lika läst. Däremot tycker jag inte att författarens avsikt, för en sådan har han alltid, blir tydlig med den här boken.

Vad var det som hände under det som skulle bli fredens och framstegens tid? Är Guillous bärande fråga. Blev det som många drömde och trodde när 1900-talet startade. (Ellen Key drömde om 1900-talet som ett barnens århundrade, men det perspektivet har ingen plats i Guillous romanbygge, så långt jag kan se.)

Brobyggarna är berättelsen om tre bröder som högst påtagligt bygger framtid; de blir ingenjörer just när 1900-talet börjar och kommer att bygga sina broar i var sin del av världen.

De tre är fiskarsöner från en ö utanför Bergen. Faderns fiskebåt försvinner under storm, de blir faderlösa, sätts i lära hos en repslagare, blir ”upptäckta” som tekniska begåvningar och får genom välgörenhetslogen Den gode Hensikts försorg studera och bli diplomingenjörer vid universitetet i Dresden.

Logens uttalade förhoppning är att de tre bröderna ska återvända till Bergen för att hjälpa till och förverkliga en planerad järnväg över Hardangervidda till Oslo.

Men allt går inte som tänkt. Kärleken kommer emellan. Oscar flyr en kärlekssorg och hamnar i Tyska Östafrika, Sverre förälskar sig i en man och följer honom till London och dess gaykretsar. Lauritz, den äldste och mest plikttrogne, har visserligen också han en komplicerad kärlek i Dresden, men den får vänta på att han ska ha byggt sig ur skulden till Den gode Hensikt. Så han far hem.

Allt detta berättas i bokens första kapitel, som är stramt hållna, återhållet gestaltade med plats för läsarens egen fantasi. Därefter följer romanen bröderna Lauritz och Oscar parallellt i deras liv och arbete, framför allt arbete, från tidigt 1900-tal till och med andra världskriget. En tid där de båda, var och en på sitt håll, är framgångsrika i sina mödor. Och det är faktiskt spännande att hänga med Lauritz på mödosamma skidturer i snöstorm över fjället utanför Bergen. Eller att följa Oscar genom djungelhetta på lejonjakt i Tyska Östafrika – just den skildringen hör till de mest dramatiska, i alla fall innan kriget kommer. Här märker man att jägaren Guillou är på hemmaplan och han missar inte en detalj vare sig i beskrivningen av de vapen som används eller hur jägarna lägger an dem.

Över huvud taget är författaren noga med detaljer. Läsaren anar kunskap bakom beskrivningarna. Men romaner lever inte enbart eller ens i första hand på korrekta fakta. De får liv av orden, gestaltningen. Och där brister det i Brobyggarna.

I Östafrika följer författaren krigets vindlande färder mellan länder och inblandade parter, engelsmän, belgare, boer från Sydafrika, och för mig är detta ny kunskap, därför intressant. Men i Bergen blir krigsskildringen mer indirekt, hur en tysknorsk familj drabbas av utfrysningar och mobbning och för det räcker inte Guillous språk till, historien blir torftigt gestaltad.

Det hänger ihop med en annan brist i berättelsen: Kvinnorna. De får aldrig liv, varken den präktiga Ingeborg eller den sensuella Aisha. Ingeborg är kvinnorättskämpe och utbildar sig i en tid när det anses närmast opassande. Hon får några egna kapitel i boken, men hon förblir endimensionell, snarare flickbokshjältinna än människa.

Faktum är att kvinnor inte har någon riktig plats i denna bok om manliga bragder och illdåd.

För ”Brobyggarna” är skriven som en äventyrsberättelse.

Som sådan är den bra och jag vill trots mina invändningar gärna läsa fortsättningen.

Karin Månsson

Mer läsning

Annons