Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

På väg mot mänsklighetens slutliga polarnatt

/

Annons

Lite ödesmättat avslöjar Gunnar Adler-Karlsson (GAK) att detta är nog hans ”sista allvarliga bok”; timglasets sand börjar att rinna ut. Mer finns inte att tillägga, punkt kan sättas. Kanske därför han så frikostigt använder utropstecken; texten hamras in...

Budskapet är förvisso inte nytt, han har framfört det förut: Vi äger ingen fri vilja; det är därför poänglöst att säga att det bland oss finns de som är ”onda”, agerar med ondskefulla ”avsikter”.

Vårt handlande är biologiskt förutbestämt; vad vi orsakar när vi ställer till det med krig, folkmord och annat otyg är ingenting annat än ”biologiska tragedier”.

Uppfostran eller lektioner i moral och ”värdegrunder” – det senare populärt numera – ändrar inte på detta; eller satsandet på typ statligt finansierade Forum för levande historia, som ska lära oss om Förintelsen så att den inte upprepas.

Bortkastade pengar, bortsett från att anslagskarriärister gynnas.

Vår genetiska uppsättning är fortfarande till största delen den stridslystne, aggressive jägaren och krigarens (GAK problematiserar inte några könsroller); våra drivkrafter är primitiva. Även om vi försöker maskera dem, gömma dem bakom flott retorik; osökt tänker man på en figur som expresident Bush. Ytterst handlar all vår ävlan och strävan om kampen för livsrum och överlevnad. Liksom för våra anfäder. Vi är i grund och botten inte mer civiliserade än de.

Klart att detta retar alla ”humanister”, alla politiskt korrekta och radikala aktörer som ser människan som en oskyldig planta att finna rätt jord till. Glöm det! Vi är som vi är – det är bara att acceptera och försonas med det. Döda – eller dödas, lyder den obönhörliga maximen.

GAK:s budskap klingar nog – ändå – inte lika kontroversiellt som för några år sedan, när han retade gallfeber på alla som förnekar arvet och lyfter fram miljön som den främste danaren av oss. Den biologiska tankefiguren marscherar ju segrande fram, på alla områden; om det så gäller skola, kriminalitet eller psykiatri.

I dessa yttersta dagar skulle nog snarare intagandet av det sociologiska perspektivet – hävdandet att vi är formade av sociala omständigheter som kan ändras genom medvetet och ”förnuftigt” politiskt handlande – vara betydligt mer kontroversiellt.

Men trots sin biologiska grundövertygelse förespråkar GAK medkänsla och besinning; ett litet grand av fri vilja finns ändock. Vi är inte rakt igenom determinerade; i så fall skulle ju den här boken också vara omöjlig att skriva. Vi förmår höja oss över vår till synes inlåsande bestämning och reflektera. Vara kritiska och distanserade; inse att vi med expressfart är på väg mot mänsklighetens slutgiltiga polarnatt.

Allt är inte maktkamp och förgörande av våra rivaler, konkurrenter och medtävlare. Åtminstone måste vi handla som om det är så, släppa in en strimma av altruism och empati.

Som sagt; kanske provocerar GAK inte lika mycket som förr. Men jag blir orolig om han nu verkligen menar allvar med att detta är hans sista bok. Den egensinnige mannen på ön – läs: Capri – är fortfarande ett salt i det politiskt korrekta, offentliga samtalet. Hans röst må inte tystna. När jag blundar ser jag honom framför mig: docerande och knarrande, ibland glittrande i tonfallet, retsam och svåremotståndlig.

Det är inte många kvar av de grandiosa retstickorna: Myran, Västeråsgrabben Lars G och GAK. Vi behöver fan dem alla!

Och kanske skulle Gunnars älskade hustru Marianne, som troget stått honom bi under alla år, säga: Tro honom inte...

Lasse Ekstrand

Mer läsning

Annons