Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Plötsligt försvinner bästa vännen ur ens liv

/

Det finns en bugg i alla liv, en händelse som biter sig kvar, som man liksom inte kommer vidare ifrån. Ofta uppstår den i gränslandet mellan barndomen och ungdomen. Livet, mysteriet, blir plötsligt ett problem. Levandet övergår i tänkande, tänkandet blir till ältande.

Annons

Erik, berättarjaget i Jonas Bruns ”Skuggland”, och hans kompis med samma namn fastnar i datorspelet Shadowland, en av alla presenter kompisen fått av sin frånvarande ambassadpappa, och kan inte ta sig till nästa nivå hur de än försöker. Det är en bugg i sig och början till slutet på deras vänskap.

Men den verkliga buggen sker senare, när kompis-Erik hittat en ny bästa vän och en natt bara försvinner med honom för att aldrig återvända. Erik, som svartsjukt spanat utanför hans fönster och sett när de lämnat huset, hört bilen som startar bortom skogen och far iväg med dem, blir enda vittnet. Han har sett, men inte tillräckligt, och hans vittnesmål verkar endast förvirra och frustrera polisen i deras arbete. Förlusten av bästisen, tvillingsjälen, och sedan oförmågan att hjälpa till i letandet efter honom paralyserar Erik, gör honom sängliggande och fast i drömmen om det som var.

Berättelsen om Erik och Erik är en återblick på det som föregick försvinnandet, om kamratskap och drömmar, och ett försök att äntligen komma vidare.

Inledningen är skenbart trevande, som när någon återkommer från en lång resa och tar upp sitt barn i händerna, håller det framför sig och fastnar i en tvekan om han ska omfamna det, om det ens vill bli omfamnat. Men omfamningen kommer! Återseendet är inte nödvändigtvis kärt från båda håll – men behövligt. Och det som från början verkar oklart, osäkert får med tiden stadga, flätas ihop till ett litet mästerstycke.

”Skuggland” har ett högst aktuellt innehåll: Barns försvinnande. Jonas Brun hänvisar själv i boken till liknande fall som Natascha Kampusch och Steven Stayner, med den skillnaden att dessa återfanns efter flera år. Bortrövandet av Engla och Josef Fritzls övergrepp i källaren är andra händelser, med olika slut, som upprör, diskuteras, skrivs om. Brun visar övertygande på vad fiktionen kan bidra med, inte minst på det sätt han använder sin konstnärliga frihet till att väva in små upplysande parallellhistorier till den stora berättelsen.

Den dominerande parallellhistorien löper dock genom hela boken, den om Michael Jacksons öde och påverkan på de två kompisarna. MJ, som han kallas här, symboliserar med sin egen person det krampaktiga fasthållandet vid barndomen, oviljan och oförmågan att ta nästa steg. Dessutom hade han ett högst tvivelaktigt förhållande till småpojkar.

Så arbetar Jonas Brun, med paralleller, omkväden och symbolik, utan att han någonsin förlorar sig i stilistiska excesser eller glömmer bort vad det är han vill berätta. Även om han inte når en slutlig lösning och hittar tillbaka till mysteriet livet har han gått vidare från det tunga ältandet och förädlat tänkandet till gestaltande. Buggen är kvar men som ett stoppkriterium, ett hinder som ger två motsatta möjligheter, att ge upp eller leva med. Skapandet av ”Skuggland” är ett uttryck för, eller kanske en förhoppning om, det senare.

Viktor Björklund

Mer läsning

Annons