Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Rått riv med pilska präster

/

Annons

Språket är direkt, han skriver rakt på sak och undviker alla onödiga ornamenteringar eller ovidkommande utvikningar.

Ibland är det även rått och bär drag som otvetydigt vetter mot det burleska och absurda även om han aldrig når samma nivåer som senare François Rabelais förmådde.

Men Franco Sacchetti tar ingen större hänsyn till vad vedertaget är i litteraturen och respekterar inte de nog så stränga regler en författare bör och – enligt god sed – ska hålla sig till. Hans ärende, det uppdrag han givit sig själv, är att berätta och att göra det på det mest fängslande och medryckande sätt han förmår.

I dag framstår det som om Franco Sacchetti (1333 – 1400) medvetet ville skildra den tid han levde i, dess människor och sedvänjor, dråpliga händelser som i blixtbelysning visar människor i situationer som osökt och ytterst konkret lyckas förmedla insikter om hur hans samtid var beskaffad. Men hans egen ambition var nog snarare av det mindre effektsökande slaget, kort och gott att för en stund underhålla läsaren och samtidigt ge sin syn på vad som styrde människorna i deras vardagliga liv och strävanden. Avståndet till den nästan samtida Giovanni Boccaccio och dennes konstfärdiga noveller är långt.

Det större verk han under en längre tid mot slutet av sitt liv arbetade med, och som han själv gav titeln ”Il trecentonovelle” (”De trehundra novellerna”), är ett ärligt och uppriktigt försök att återge och berätta episoder, märkliga händelser, minnen och festliga situationer som tillsammans ska skapa en bild av den tid och den stad – det mäktiga och vackra Florens – som är hans. Av Franco Sacchettis tidigare litterära verksamhet återfinns främst ett antal mer eller mindre högstämda dikter vilka skiljer sig markant från detta hans mästerverk. Tyvärr har, som översättaren Paul Enoksson skriver i sitt förord, ett antal av novellerna gått förlorade. De gavs inte ut i bokform förrän så sent som år 1571.

Av de tvåhundratjugotvå återstående novellerna som räddades undan förgängelsen har Paul Enoksson – vars enastående och ovärderliga översättargärning nu fortsätter med ännu en volym från den italienska renässansen – valt ut hundra, och det är också titeln på denna den första svenska utgåvan: ”Hundra noveller”.

Tre novellister av bestående och litterärt avgörande värde, och som alla har överlevt historiens hårda domslut, trädde fram under den mäktiga italienska renässansen. När Franco Sacchetti föddes år 1333 hade den store diktaren Dante Alighieri varit död i nästan sjuttio år. Francesco Petrarca skulle just fylla trettio och förde som bäst sitt kringflackande liv, reste från stad till stad. Giovanni Boccaccio – den mest kände av de tre novellisterna – var ännu enbart tjugo år och hade sitt stora livsverk framför sig varav den omfattande ”Decamerone” från mitten av århundradet är det mest kända. Den tredje av den italienska renässansens stora novellister, Matteo Bandello, var inte född och hans liksom Niccolò Machiavellis och Girolamo Savonarolas tid var ännu inte kommen, den ligger ett drygt ett sekel avlägsen i den blodbesudlade framtiden.

I de fascinerande och ofta drastiska novellerna möter ett myller av människor, de flesta från det stolta Florens. Fromma munkar och mäktiga konungar, furstar och mjölnare, illmariga narrar och pilska präster, lömska kvinnor och korkade karlar, hedervärda hantverkare och sluga tjuvar, bedrägliga spåmän och okunniga astrologer, dyra konstnärer och hyrda soldater, snikna snyltare och snåla rikemän, generösa gentlemen och småsinta krämare.

Det finns, paradoxalt nog, ett tydligt släktskap mellan Sacchetti och Denis Diderot, åtminstone den Diderot som skrev romanerna ”Jakob fatalisten” och ”Rameaus brorson”. Anslaget är likartat, den fria och obekymrade berättarstilen, det lätta handlaget i hur de presenterar händelseförloppet, bär också många överensstämmelser.

Franco Sacchetti ifrågasätter förvisso inte explicit existensen av Gud eller trons betydelse, men hans bild av prästerskapet är allt annat än vänlig, snarare hätsk och raljant. De ljuger. De lever ett gott och överdådigt liv. De dricker och bedriver hor. Och Sacchetti driver hämningslöst med de lärda och falskt fromma klerkerna som ska tjäna Gud och inte sin egen bekvämlighet eller hedonism.

En ung man är till exempel kär i prästens (!) dotter och klär ut sig till kvinna och lyckas därigenom lura sig förbi prelaten ner i hennes varma säng och välkomnande famn. I en annan novell skriver Sacchetti: ”Tron är god och en räddning för alla som äger den. Säkert är emellertid att girighet medför många bedrägerier i fråga om reliker. Det sägs att det inte finns något kapell som inte har mjölk från Jungfru Maria! … Men man visar så mycket mjölk här i världen som uppges vara hennes att det skulle räcka till en källa som flödade i dagar.”

”Nu ska jag berätta om en kyrkans man”, inleds en av novellerna, ”som med sitt hyckleri bedrog världen och som var noga med kroppens behov, men när det gällde själens, tror jag att det var tvärtom.”

Det finns en frisk sälta och ett svidande bett i novellerna, ett vad jag vill kalla rått riv i framställningen, som är förvånansvärt fräckt och frispråkigt än idag.

Den store Jacob Burckhardt, den förste mer vetenskaplige kartläggaren av den italienska renässanskulturen, skriver följande karakteristik av Franco Sacchettis noveller i sitt epokbildande verk: ”Av det gäckeri som hopade sig i Florens under nämnda århundrade ger Franco Sacchetti i sina noveller ett mycket betecknande urval. Det är i allmänhet ej några egentliga historier utan svar som givits under vissa omständigheter, fruktansvärda naiviteter, utsagda av halvtokiga människor, hovnarrar, skälmar och liderliga kvinnor. Det komiska ligger då i den skriande motsättningen mellan denna verkliga eller skenbara naivitet och förhållandena i världen i allmänhet samt den allmängiltiga moraluppfattningen. Allt ställs på huvudet.”

I dag, etthundrafemtio år senare, blir synen på Franco Sacchetis noveller en annan. Det gap mellan gällande levnadsregler och den verklighet som Sacchetti skildrar i novellerna är nog avsevärt mindre än vad Burckhardt föreställer sig. Det finns en äkthet och okonstlad direkthet i många av novellerna som ger dem ett starkt drag av autenticitet. De ger intryck av att vara berättelser som ligger tätt intill vad som verkligen hänt. Och det faktum att många av de skildrade personerna har existerat, och att Sacchetti själv mött eller känt dem personligen, talar för att det realistiska inslaget i hans berättelser är stort.

Christer Enander

Mer läsning

Annons