Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Recension av recension: En kärleksförklaring!

Litteraturkritiker Crister Enander var inte lycklig över Bob Hanssons senaste roman ”Det sista vi har är våra kroppar” och kallade den ”spekulativ sörja” i sin recension på den här sidan den 25 oktober. Författare Bob Hansson tycker å sin sida i ett mail till kulturredaktionen att ”det är fin tradition att ge de som recenseras svaromål” och att en text som publiceras ska inte uppstå ur ”lathet eller slarvighet – kanske inte heller ur personförakt.” Nu får författare och recensent lufta sina åsikter i ämnet.

Annons

I ett litteraturklimat nertyngt av det genomtänkta men blodfattiga är det upplyftande att läsa en passionerad recension av Crister Enander (Gefle Dagblad. 25/10.)

Det är en text som slår ett slag för att det som saknas i reflektion, kan med fördel tas igen med engagemang. Det är alltså med lätthet man förbiser att texten redan i första stycket har ett par obetydliga faktafel. Där det påstås att bokens huvudkaraktär Maria “bestämmer sig, då hon ligger nertryckt av poliser på ett golv under demonstrationerna i Göteborg, för att resa till Gazaremsan” så är det i själva verket inte ett golv, utan en skolgård, och inte ens där utan långt senare i relation till händelsen, hon fattar detta avgörande beslut.

Faktafel är inte hela världen och att Crister sedan skriver “hon har minsann, efter två avslag, gått på Södertörns skrivarlinje” så syftas förmodligen på romanens Biskops Arnö. Men vem tjänar på att vara petnoga? Enander avslöjar att romanen saknar ”all gestaltning” och ”så gott som uteslutande” består av monologer. Av bokens 300 sidor består ett 50-tal av de brev Enander kallar monolog. Bokens övriga 250 sidor av ett gestaltande. Vi ska inte anklaga Crister vare sig för bristande matematikkunskaper eller för lögn. ”Så gott som” är ett relativt begrepp och inte heller detta ska man vara petnoga med.

Där Crister halkar i noggrannhet, tar han igen på att visa konsekvens. Redan 2003 skrev Crister i en recension: ”tar man Bob Hansson på allvar så måste han med nödvändighet bli nedskriven. Ja, rentav nedsablad.” Märk väl, det är inte texterna som ska kritiseras, utan författaren som ska sablas ner. Det är känslor när de är som bäst! Det livar upp. Man ska inte stirra sig blind på en massa litteratur bara för att man råkar hålla på med litteraturkritik.

För några år sedan var det en pigg kritiker vid namn Linda Skugge som i en recension av Björn Ranelids roman fick syn på författarens armar och tyckte sig se att han hade rakat dem. Ranelid förnekade. Det blev ett himla liv. Den här kritikern, går ett steg längre, och borrar sig fördömligt in i författarens huvud, och ser där att Hansson ”kalkylerat och cyniskt” exploaterat en väpnad konflikt för att ”kunna skriva en roman som placerar honom i händelsernas mitt, (och) få honom att framstå på just det sätt han tycker att han ska framträda i sin vänsteristiska rättrådighet”. Denna röntgenblick rakt igenom författarens huvud är en unik kvalité som sällan syns i dagens andefattiga litteraturkritik. Varför skriva om texten, när man kan spekulera om författarens cyniska avsikter? Denna röntgenblick får Enander att se hur Hansson har valt ett ämne han inte alls är intresserad av: ”Han har i stället avsiktligt sökt upp ämnet för att få framstå som tidsanpassad, medveten och politisk rättänkande och åsiktsmässigt trendmedveten”. Enander gör därför litteraturen en stor tjänst när han avslutningsvis fastslår ”kanske lyckas han lura några, men knappast speciellt många. Ty den här romanen är frånstötande, på gränsen till vämjelig. En spekulativ sörja av värsta sort.”

Det är här recensionen blir som vackrast. Det är här man förstår kritikerns egentliga meddelande, hans dolda kärlek. En slarvig läsare skulle kunna anklaga Crister för författarförakt eller ett självcentrerat perspektiv där han betraktar de läsare och kritiker som inte delar hans analys som ”lurade”. En något mindre slarvig läsare kan replikera att Enander naturligtvis inte föraktar författare, han vill bara att allmänheten inte ska läsa det han själv inte tycker om.

Men den uppmärksamma läsaren ser en mer djupt liggande sanning. Då Enander beskriver Hanssons bok som full av osmälta känslor och spekulationer, och sedan lojalt mot Hansson låter sin egen text fyllas av just detta, förstår man den djupa skönheten. Enander skriver sig fram till det som skenbart kan se ut som förakt, men i sin innersta kärna inte är något annat än en kärleksförklaring.

Det är storslaget!

Bob Hanson

Mer läsning

Annons