Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Rikard Wolff tittar bakåt

/
  • Nästan 20 år efter att han började skriva den är Rikard Wolff klar med sin självbiografiska berättelse ”Rikitikitavi – en folkhemsberättelse”.

Richard Wolff berättar humoristiskt och försonande om sitt liv. Lina Erkelius är så förtjust att hon ritar glada gubbar i bokens marginaler.

Annons

Han kan inte sova, pojken. Han skakar och tror att han ska dö, han vill gå in till mamma, lägga sig bredvid henne trots att han vet att hon inte vill det. Det känner pojken, det vet han. Mamma vill inte gå hemma om dagarna.

”Men jag kan vara hemma med dig, mamma, så slipper du vara ensam”, säger pojken och slutar gå till skolan. Men det är inte det mamma vill. Han känner ju det. Det är något annat. Mamma vill vara ifred, hon vill ha ett eget liv, hon vill jobba utanför hemmet.

Wolff skriver det inte, men jag tolkar det så: hans ständiga sökande och känsla av otrygghet, hans egen ångest och aggressivitet, beror på mammans depressioner och ”svek”. Även fadern lider av depressioner.

Barnets omättliga behov av kärlek, bekräftelse, tillhörighet, av att ha glada och trygga och ständigt närvarande föräldrar. Ständigt. Hela tiden. Inga avvikelser från mönstret, ingen frånvaro, inga tveksamheter, ingen inkonsekvens, inga pappadepressioner, ingen mammafrihetslängtan. För då blir barnet psykiskt instabilt. Jag blir alldeles trött när jag läser, när jag tolkar det så, och känner igen mig både i barnet och i mamman. Alla dessa känslor, alla dessa behov, all denna bräcklighet, hos bägge. Den enorma, livsavgörande skillnaden mellan ”jag älskar dig, du ska finnas hos mig jämt” och ”jag älskar dig också, jag behöver vara ifred nu”. Gör ett misstag, du mamma, och ditt barn får en diagnos på psykisk sjukdom eller åtminstone emotionella störningar.

Självbiografin av skådespelaren och sångaren Rikard Wolff (född 1958) är till stor del en berättelse om förhållandet till föräldrarna, framför allt till modern, som också finns med i samtal som Wolff för med henne i nutid, under sin research. Bland hans källmaterial finns också faderns dagböcker, som dock mest rapporterar om att det är ”lika fint väder” och att krokusarna nu har slagit ut.

Det finns inget anklagande i tonen när Wolff berättar om sina föräldrar, tvärtom. Som liten pojke står han undrande och medberoende, olycklig när mamma är olycklig, olycklig över att inte kunna göra henne lycklig. Nu, som medelålders man, förstår han hennes dilemma på ett annat sätt – han är själv förälder.

Att få in ett helt liv på fyrahundra sidor – hur gör man? Wolff har valt att låta barn- och ungdomsåren ta plats, och det gör han rätt i. Jag tänker högtidligt att detta är en man som har försonats med sig själv – om han nu någonsin legat i krig mot sig själv. Humoristiskt och milt självironiskt berättar han om pojken Rikards alla rädslor och om sökandet efter identitet.

Under läsningen gör jag en massa glada gubbar i kanten. Inte för att jag gapskrattar utan för att det är så rörande tragikomiskt. Den sorgliga berättelsen om marsvinet Glader. Den älskade Ken-dockan som Rikard döper till Ken-Anders och som självklart får ingå i familjen. ”Mamma samlar ihop sig och lyckas sticka en tröja till honom.” Det är ljuvligt berättat.

Döden hotar ständigt. Ett rörande avsnitt handlar om hur Rikard vid elva års ålder blir övertygad om att han har en livshotande könssjukdom. När han till slut tar mod till sig och berättar för modern får han ett skuldbeläggande svar som påverkar hela hans liv. Det tar fyra år innan han som sextonåring vågar söka läkarhjälp och får ett befriande besked.

Wolff berättar i tidskronologisk ordning, men också temavis, och läsaren är med under hans skrivande: ”Det är sommar igen. Jag börjar bli klar med boken”, o.s.v.

I åttan anmäler sig Wolff till en teatergrupp, sedan blir det Teater Aurora, Scenskolan, Unga Klara, Dramaten, skivinspelningar, sångframträdanden och Änglagård. Vi är med honom när han pussar tjejer och söker sig fram som tonåring. Han berättar om hur skrämmande och omvälvande det är första gången en man gör en sexuell invit, om starka känslor och stökiga, underbara förhållanden med Kjell, Magnus, Hans-Ola, André, om kärleken till Frankrike och upptäckten av den självförbrännande tvillingsjälen Edith Piaf: ”För många män, för mycket sprit, för mycket kärlek. Gud, vad det lät härligt.”

1980-talet är kärlek och teater teater teater, men också en återuppväckt dödsskräck när han läser om ”den mystiska bögpesten”, ”en epidemi bland homosexuella i New York”.

”Rikitikitavi” är ett tidsdokument över större delen av nittonhundratalet. Det är folkhem och förort och Dag Hammarsköld som störtar. På teve är det Danny Kaye och Kubakris, det blir högertrafik, Martin Luther King mördas, Apollo landar på månen, folkkampanjen mot kärnkraft startar, Olof Palme mördas, det blir överleva aids och engagemang i Noaks ark, det blir Tjernobyl och elfte september, tsunami och massaker på Utöya.

I andra hälften av boken ritar jag inte en enda glad gubbe i marginalen. Gestaltningen blir här allt svagare och hyllningarna till kolleger och andra kändisar allt fler. Det är synd, det känns som om Wolff fick bråttom helt plötsligt, eller som om det ligger för nära i tiden. Vi får veta att han har ”misskött” sig de senaste åren och att AAT-bristen (förstadium till lungsjukdomen KOL) gör sig alltmer påmind. Detta förklarar också den bleka och anonyma insatsen som Wolff gjorde i Änglagård 3.

Lina Erkelius

Mer läsning

Annons