Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Samtidssatir blir till en deckarhistoria

/
  • Michel Houellebecqs nya roman, Kartan och landskapet, har tilldelats Frankrikes förnämsta litterära utmärkelse, Goncourtpriset.

Den traditionella deckaren utmanas just nu från alla håll. Michel Houellebecq gör sig själv till mordoffer i sin nya roman. Och Rolf Lassgård är med och påverkar ödet för den kommissarie han gestaltar på TV. För Olga Tokarczuk var deckarintrigen en ingång till en helt annan sorts historia.

Annons

Michel Houellebecq är på samma gång en av den franska samtidslitteraturens stjärnor och dess enfant terrible, ständigt omdiskuterad och kritiserad. Med en märklig förmåga att locka både läsare och kritiker. Han har skrivit om sexturism och fått rykte som depraverad pessimist, med drag av pornograf. Samtidigt är han läst och får litterära priser, senast Goncourtpriset för förra årets roman, nu på svenska, ”Kartan och landskapet”.

Föga förvånande har han samtidigt beskyllts för diverse saker, från plagiat till illvilliga bilder av Frankrike som turistland och av den samtida konstvärlden. ”Kartan och landskapet” är en närmast lågmäld samtidsskildring, full av ironier och iakttagelser. Men – annars vore det inte Houellebecq – på sitt vis också utmanande.

Här sker det med en ironisk krumelur: Houellebecq gör sig själv till en av personerna i romanen, först som ansedd författare, sedan som mordoffer.

Egentligen handlar det om den stillsamme konstnären Jed Martin, hans karriär och framgång och något avvikande konst. Den börjar med foto. Martin fotograferar kartor från Guide Michelin och skapar på så vis en något vinklad bild av Frankrike. Sedan börjar han måla, yrkesutövare och kända personer. Bilderna visar kafévärdar och hans far, en framgångsrik företagare med vilken han har en sällsynt kontakt: de träffas en gång om året, en middag varje jul där de inte har mycket att säga varandra.

När Martin försöker ge en bild av samtidskonsten med en tavla som visar hur Damien Hirst och Jeff Koons, extremt framgångsrika, delar konstvärlden mellan sig misslyckas han. Själv får Martin dock framgång med en utställning som i ett slag gör honom till miljonär.

Till utställningens framgång bidrar katalogen. För att skriva texten till den engagerar Martin den kände författaren Michel Houellebecq som något motvilligt åtar sig uppdraget mot att Jed målar hans porträtt.

Med den historien som ram får Houellebecq många möjligheter att sticka hål på diverse samtida företeelser, från idyllisering av små lantliga byar och vår tids upptagenhet vid statussymboler till konstvärldens kommersialisering. Han gör det med gott humör och mer stillsamma än utmanande ironier. Så långt är hans roman underhållande; det förefaller som det verkligen roat Houellebecq att skriva denna nästan lättsamma samtidssatir, mycket nära verkligheten, med många verkliga namn och företeelser.

Men så, någonstans i mitten av romanen, får han ett infall och samtidssatiren blir plötsligt en deckarhistoria. Det visar sig nämligen att den framgångsrike författaren Houellebecq mördats. Både kroppen och det porträtt Jed Martin målade av honom är borta. Två kriminalare ger sig ut på jakt efter lik och målning. Och finner dem hos en något störd plastikkirurg, mer intresserad av att sätta samman kroppsdelar till konstverk än ge levande nytt utseende.

Det finns inget av rasande angrepp, eller ens provokation, i Houellebecqs roman. Den är märkligt stillsam, lågmäld, känsligt registrerande både Jeds konstnärliga sökande, hans distanserade relation till fadern och hans illa skötta kärleksaffär med den vackra ryskan Olga. Och under allt en mer road än illasinnad satir över vår kommersialiserade samtid, främst fransk men också en konstvärld där uttrycket mer blivit utmanande än insiktsfullt och där allt handlar om kommersiell framgång.

Berättelsen om hur Jed Martin förvandlas från okänd, fattig konstnär till rik konststjärna är roande i sin träffsäkerhet.

Den som söker Houellebecqs vanliga utmaningar av smak och moral kan möjligen finas ett och annat i idén att själv bli en del av handlingen i sin roman. Men också det är utfört med så gott humör, och så bepudrat med självironi, att det är svårt att bli utmanad.

På så och andra visa är ”Kartan och landskapet” en ovanligt Houellebecqroman. Men välskriven, underhållande att läsa, en finstilt bild av den senindustriella, ekonomiserade samtid där statussymboler betyder mer än relationer.

Mer läsning

Annons