Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Skammen är fattigdomens eviga skugga

/

Crister Enander läser Susanna Alakoskis uppgörelse med dagens Fattigsverige. Han möter en text som blöder – och ser hur den som blundar samtycker, den som tiger bär sin del av skulden.

Annons

Den fattige finns inte. Ingen ser henne när hon hukar sig för att pissa i porten. Ingen bryr sig om honom när han rotar i papperskorgarna. Ingen vill förstöra sin hektiska idyll genom att ens bevärdiga de fattiga med en blick. Om de syntes, om andra lade märke till dem, då vore de ju tvungna att tänka sig ett liv där allt är enbart brist. Brist på allt. På mat. På pengar. På självrespekt. På hopp.

Den fattige äger inte ens sin kropp. Kroppen är den enda tillgången. Kroppen måste användas. Den måste säljas, sättas i andras tjänst så ofta som möjligt. Den fattiga kvinnan kan sälja sin kropp till kåta män, till porrindustrins lystna kameror. Den fattige mannen säljer sin sargade kropp till ett skitigt och tillfälligt arbete; arbeten som inga andra skulle utföra ens om de fick bra betalt. Den fattige får en hundring eller två och ett falskt löfte om ett nytt påghugg längre fram.

I Europa, denna skinande och rika och befästa borg, finns 80 miljoner människor som lever under fattigdomsgränsen. Åttio miljoner! Susanna Alakoski uppmanar i sin nya bok ”Oktober i Fattigsverige. Dagbok” alla att dröja vid denna siffra. ”Sug på den meningen en stund”, skriver hon.

Försök att förstå vad den kalla statisktiken döljer för verklighet. Vad syns då i det som nyss var ett välfärdssamhälle, det nu demolerade Folkhemmet? Insjunkna gommar, äldre som inte kan äta fast föda då deras tänder ruttnat och till slut efter år av outhärdlig värk ramlat ut, cancerpatienter som inte har råd att lösa ut de livsuppehållande recepten. Du ser barn som inte har vinterkläder, som går i slitna paltor, som aldrig får uppleva något annat än betong och asfalt. Du ser barn med alldeles för vuxna och allvarliga ögon, redan tyngda av ansvar och plikter. Du ser hemlösa som fryser ihjäl när de första minusnätterna kommer. De finns där du bor. De kan vara dina grannar. Ser du dem? Blundar du?

Den som blundar samtycker, den som tiger bär sin del av skulden.

Men de fattiga tiger. De lever med skammen. De håller tyst, biter ihop om orden som skulle kunna ge dem en röst, då de inte vill blotta sin misär, inte visa sina liv utan hopp, utan framtid, utan innehåll.

Skammen är fattigdomens eviga grymma skugga.

Därför är de många fattiga mitt ibland oss så svåra att upptäcka, så svåra att få syn på. De gömmer sig likt sjuka djur. Det söndervittrade välfärssamhällets dödgrävare har jagat ut dem från samhällsgemenskapen. Förvandlat dem till parias: utkantsvarelser utan rättigheter – förkastade, förnekade, förnedrade. De är idag många. Väldigt många.

Susanna Alakoski rör sig genom dagens Fattigsverige. Hon samlar fakta, vrider på siffrorna och förvandlar dem till konkret verklighet. Fattigdomen har blivit farligare. Den har blivit vanligare. Mycket vanligare. Genom denna kringgående rörelse närmar hon sig obevekligt – under inre motstånd – det hon inte vill berätta. Hon skildrar samtidigt sina dagar, de många föredragen.

På golvet i arbetslyan i Ystad ligger hennes ”biografi”. Enorma högar av papper, uppemot sexhundra sidor. Hon har länge – under tre decennier – samlat på de officiella dokumenten som är samhällets beskrivning av hennes liv: sjukjournaler från sjukhus och mentalsjukhus, Socialbyråns akter, kriminalvårdens register. Hennes liv sett genom myndigheternas kalla ögon.

Genom dagboksformens öppenhet, vilken tillåter Alakoski att röra sig friare och mer otvunget än i romanens mer begränsade form uppstår något nytt. Hon skriver – hur paradoxalt nog det än kan låta – på en och samma gång mer ofokuserat och stringentare. Ur det oborstade, det inte fullt färdigslipade, ur det råa och nakna stiger något äkta och större. Texten tar snart ett kvalitativt språng. Blandingen är ytterst effektfull. Tonen förändras, blir distinkt och glasklar – vass. Alakoski skriver sig fram mot en större tydlighet. Dagboken är full av sår, av smärta och skam. Texten blöder. Den ångar av en vrede som ännu inte är möjlig att hantera, som fortfarande söker sin form. Hon har länge undvikit sin tonårstid. Tiden då hon ”frivilligt” – som det står i Socialtjänstens akter – lämnade hemmet, då hon ”frivilligt” ville flytta till en fosterfamilj, då hon ”frivilligt” lämnade fosterfamiljen och levde utan bostad. Nu sipprar blodet fram ur minnena. Stölderna av mat, skitjobbet i korvköket, hur hon blev lurad att bli fotograferad naken när hon var femton, aborten, våldtäkter då hon inte orkade säga nej.

Dagboken drabbar djupt, griper tag och förmår hålla fast, men det kostar författaren blod och svett, tårar och magsår. Alakoski vill inte berätta. Det värker i hennes tonår. Hon vill inte ta sig igenom ekluten ännu en gång, inte ens i minnet. Hon vet vad som väntar när hon går bakåt i tiden. Men hon ger sig inte, hon skriver sig vidare in mot smärtpunkterna. Hon skriver sig dit genom att berätta om dagens fattigdom, genom att skildra sitt liv idag.

Såren läker inte. Ärrvävnaden är inte stark nog att sluta själens öppna skador. Hon skriver sig runt de händelser hon inte kan hantera, inte formulera fullt ut ännu.

Att frivilligt sätta sig ångestens skruvstäd kräver mod, beslutsamhet och en beredskap att stå emot skräckvågorna som kommer vällande, som riskerar dränka henne än idag. Jag läser Alakoskis nya bok med stigande beundran och respekt. ”Oktober i Fattigsverige” är tveklöst en av höstens viktigaste böcker. De fattiga måste bli synliga. Alakoski ger dem en röst, hon ger dem en plats där de äntligen börjar synas.

Crister Enander

Mer läsning

Annons