Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Skildring som förför

/
  • David Foster Wallace blev 46 år gammal. Efter en lång tids depressioner tog han sitt liv i september 2008.

”Blek kung” får samtiden att svida.

Crister Enander läser David Foster ­Wallace och ser sin deklarationsblankett bli en del av det demokratiska underskottet.

Annons

Det kan på ytan och vid en första genomläsning se ut som en vindlande och bångstyrig och obstinat olydig text.

En text som i sin oavbrutna och omutliga jakt efter en svårfångad begriplighet försöker bita sig själv i svansen.

De första frågorna som dyker upp inför denna märkliga roman är snabbt givna: Var börjar egentligen den här boken? Har den ett slut? Och, kanske ännu mer förvirrande och omtumlande för oss vanliga dödliga: vad tusan handlar denna tegelstenstjocka roman om, förutom att den utspelar sig – eller har sitt revolterande och pulserande epicentrum – på ett av det gigantiska amerikanska skatteverkets kontor?

Romanen heter ”Blek kung”. Den är skriven av David Foster Wallace. För fyra år sedan tog han livet av sig vid fyrtiosex års ålder efter en längre period av svåra depressioner. ”The Pale King” publicerades postumt efter ett ganska omfattande redigeringsarbete. Det ser ut som en nogsamt uttänkt händelse. Det fragmentariska, det aldrig avslutade, det förvirrande och lösryckta är en del av David Wallaces estetik; en hållning varigenom han försöker spegla – och, framför allt, bekämpa och kritisk granska – vår tids förlust av sammanhang i informationsflödets digitala kölvatten.

”Blek kung” är en djupt politisk roman som under ytan drivs framåt av en mäktig – ibland vanmäktig – vrede. Under ett drygt år på åttiotalet (1985 -1986) arbetade Wallace själv på IRS, det amerikanska skatteverket, närmare bestämt på skattemyndigheten i Peoria, Illinois. Just vid den tiden genomfördes – i princip utan större protester – en av de största och mest antidemokratiska skattereformer som ett modernt land utsatts för. Den får Thatchers politik att framstå som human.

När sedan David Wallaces ungefär tjugo år senare beslutar sig för att skildra och skärskåda denna tid i USA:s moderna historia har han ju på flera sätt facit i hand. De misstankarna som han hade under sin tid i denna byråkratiska koloss, att han såg en demokrati på glid rakt utför visade sig överstiga hans allra värsta farhågor.

Huvudtanken bakom skattereformen, skapad av Ronald Reagans administration, var att konsekvent flytta skattetrycket neråt i samhällsprydamiden. De mycket rika – och de stora anonyma och ansvarsbefriade multinationella bolagen – fick lägre skatt medan däremot folkflertalet fick fler och ökade skatter. Detta skedde samtidigt som statens utgifter drastiskt ströps till de behövande, de socialt utsatta – ja, hela det sociala skyddsnätets trasades sönder och fick så stora maskor att det ledde till att miljoner människor stod utan utbildning, utan vård och även drabbades av svält – och det i ett av jordens rikaste länder.

Att denna antihumana och för ett demokratiskt samhälle farliga reform kunde genomföras utan att ens organiserade demokrater och radikala politiker eller skribenter reagerade i större utsträckning än de gjorde, har Wallace en mycket skarpsinnig förklaring till – en förklaringsmodell som i allra högsta grad gäller även oss, här och nu. Han kallar det för ”århundradets PR-kupp”. Grundidén är lika enkel som cyniskt genial. Den moderna människan kan inte hantera eller förhålla sig kritiskt till det som är tråkigt. Så reformen formulerades aldrig på annat sätt än vad som stod i de tusen- och åter tusensidiga lagförslagens luntor. Ingen – eller nästan ingen – såg vad skulle ske förrän det var för sent.

Alexis de Tocqueville har i sitt verk om USA, ”Om demokratin i Amerika” från mitten av 1800-talet, en träffande metafor. Han hävdar där att det för medborgaren i en demokrati faller sig naturligt att vara som ett löv på ett träd som ihärdigt förnekar att trädet finns. David Wallace vidgar problemställningen genom att knyta demokratin direkt till ekonomin. Inget demokratiskt samhälle är möjligt eller ens tänkbart utan att även den ekonomiska makten blir en demokratisk fråga om rättvis spridning. Skatteverket blir därigenom en symbol för det omfattande och växande demokratiska underskottet.

Det här låter – givetvis – tråkigt, lika tråkigt som årets svettiga deklarationsblankett. Men ”Blek kung” är minst av allt tråkig. Krävande? Ja. Svår att överskåda och försedd med ett rejält läsmotstånd? Ja. Utan tvekan. Men när man väl låter sig ledas – ja, förföras – av författarröstens många språng och infall, hans märkliga utvikningar och vasst satiriska skildringar är intresset som fastnaglat.

Plötsligt kan ett avsnitt med en svidande realistiskt skärpa – vilken får tankarna att gå till Joyce Carol Oates – skildra en ung flickas helvete där hon lever med sin mentalsjuka mamma i en sjabbig gammal husvagn. Och sedan återvänder nästa kapitel till de byråkratiska labyrinterna. På samma sätt dyker författaren själv oväntat upp i ett förord placerat en bra bit in i boken.

Energin i språket är enorm, det krumbuktar, hoppar, vikar av på märkliga tvärgator, tvingas tvärnita i återvändsgränder för att sedan återkomma med den mest brännande och angelägna intensitet. Och jag är imponerad av de lösningar på minst sagt svåra problem som översättaren Alva Dahl har löst så elegant att den svenska översättning blir lika lockande och egensinnig som originalet.

”Blek kung” är en stor roman. Det är skildring av den tid som är vår egen svidande samtid. Den lyckas vara allvarlig och rolig på samma gång.

Den behandlar med obarmhärtig precision de förändringar och demokratiska försämringar vars bittra frukter vi nu tvingas skörda.

Crister Enander

Mer läsning

Annons