Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Skugga över stor poet

/
  • Bertil Malmberg (1889-1958) har gått till eftervärlden som en klassisk poet, men han skrev också flera filmmanus. Hans diktning råkade i vanrykte när han beskylldes för nazistsympatier. Här tillsammans med frun Karin vid villan på Lidingö 1953.

Under ett halvt sekel befann sig Bertil Malmberg på den litterära scenen. Han var inte alltid i takt med tidens mode men i sin mångskiftande gestaltning en avläsare av mycket av det som rörde sig i världen, också utanför litteraturen.

Annons

I efterhand har han varit svår att säkert positionsbestämma. Så illa har det gått att hans dikt och tankar råkat i vanrykte och beskyllts för både antimodernism – nästan en synd när modernism var litterärt påbud – och sympatier för den tyska nazismen.

Det senare kom främst av att Malmberg under tio år på 1920-talet bodde i München och på nära håll kunde följa nazismens tidigaste historia. Sin Tysklandsvänlighet behöll han, också i en tid när sådan uppfattades som nazisympati.

Sådana rykten, om än ofta misstolkningar, kastade en mörk skugga över hans diktning. Egentligen är det väl endast ”Åke och hans värld”, skildringen av barndomen i Härnösand, som klarat sig riktigt bra i eftervärlden.

Mycket av det andra han skrev har setts antingen som omodernt eller präglat av intryck Malmberg tog av omgivningen, inte minst hans tid som engagerad i den märkliga religiösa Oxfordrörelsen.

En renässans, och något av upprättelse, är kanske på väg. Vilket manifesteras i Härnösand i slutet av maj när ett minnesmärke över Malmberg invigs.

Men också med två böcker, båda redigerade av Peter Luthersson och Anders Mortensen. 2006 kom ”Diktaren i sitt sekel” med många glömda eller okända texter av Malmberg. Och nu en andra del, ”Diktaren i dialog”. Utgivarna har samlat ett antal intervjuer, polemiska artiklar, enkätsvar och liknande och ger med dem en mångsidig bild av människan och diktaren Bertil Malmberg.

Han blir märkligt levande i dessa texter. Inte minst i intervjuerna med honom, publicerade i tidningar som Idun och Svensk Damtidning. De skildrar hur intervjuaren gör besök hos en litterär celebritet. Malmbergs villa på Lidingö beskrivs imponerat och inte minst fascineras intervjuarna av hans hustru, den betydligt yngre och vackra Karin. Som han gifte sig med efter skilsmässan från den balettdansös han varit gift med under åren i München.

Malmberg tycks också väl ha spelat rollen som litterär storhet, högdraget och med distans till de enkla frågorna som besvarades artigt, mån om att inte kasta någon skugga över hans litterära verk.

Malmberg var på vakt mot dem som kritiserade honom. Här finns ett par exempel på sådan polemik. Inte minst hans lätt hetsiga meningsutbyte med Ingeborg Björklund. Hon hade lyssnat till Malmberg när han under en sammankomst i Sigtuna läst en egen dikt. Hon uppfattade den som ”nazistiskt betonad”.

Malmberg invände ilsket att hon saknade ”litterärt förstånd”. Dikten ville, svarade Malmberg, däremot uttrycka ”vissheten om inbrottet av en ny (men samtidigt uråldrig) magiskt färgad kulturperiod, som ingenting har gemensamt med nazistiska eller fascistiska eller några andra av detta rådvilla århundrades idéer”.

Ingeborg Björklund svarade att Malmberg kanske borde läsa Marx för att förstå vad det handlar om.

Hur det var med hans eventuella nazisympatier förblir litet av gåta. Dock skrev han uppskattande om den inhemske naziledaren Per Engdahl litterära försök. Viktigare för bilden av Malmberg är hans drag av mystiker. Det betonades i flera av artiklarna om honom på den tiden.

Hans samröre med den beryktade Oxfordrörelsen – där han fick Sven Stolpe som vän – betydde säkert mer för hans tänkande och diktning än de intryck och minnen av nazismens framväxt han hade från åren i München.

Ett intryck av de texter, både av och om Malmberg, Luthersson och Mortensen samlat, är att hos honom fanns ett drag av klassisk bildning, traditionella ideal, inte minst rent litterära. Men också på andra områden, som när han i ett kvickt och underhållande samtal med republikanen Victor Svanberg vältaligt och övertygad försvarar monarkin.

Hos Malmberg fanns också ett slags litterär upphöjdhet som stämde dåligt med nya ideal och vanor under 40-talet och än mer under Malmbergs sista 50-talsår i livet.

Kanske var det just detta som gjorde att han nästan försvann ur det litterära medvetandet efter sin död. Även om hans diktning nu – inte bara genom dessa böcker och minnesmärket i Härnösand – kan vara på väg mot en renässans. Nu när hans mysticism och klassiska stil kan locka läsare. Medan hans generationskamraters modernistiska ryktbarhet något falnat och hamnat i det litterära modets utkanter.

Curt Bladh

Mer läsning

Annons