Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Som ett tidsdokument

/

Nieves öde är att bli övergiven. Av sina föräldrar, av pojkvännerna, av idealen som byggde hennes Kuba. Det är ett trasigt liv som hålls samman av Dagboken, den som utgör innehållet i ”Alla ger sig av” och skildrar Nieves – läs Wendys – liv från barndomen fram till tonårens slut.

Annons

Föga överraskande är det skrivandet som gör livet begripligt och tillvaron uthärdlig. Det brukar vara så för författare. Och när jag läser Wendy Guerras berättelse tvivlar jag inte en sekund på att författandet för henne handlar om liv och död, om överlevnad. Problemet är att hennes utanförskap speglar sig alltför väl i texten. Den verkar tillkommen just utanför, vid sidan av det som sker. Den blir på ett olyckligt sätt ett substitut för livet.

I botten finns en tragisk historia om lilla Nieve som tvingas ifrån modern till fadern, som mer eller mindre håller henne fången i sitt teaterkollektiv som straff för att han övergetts av hennes mor. Som hos alla machos lyser fegheten och rädslan igenom i behovet att ta ut sina tillkortakommanden på de fysiskt svagare. Historien upprepar sig delvis när Nieve senare träffar Osvaldo, den store konstnären, och under en tid blir hans leksak och musa.

Men, och det tar emot att säga det, trots att detta är självupplevt och antecknat i omedelbar närhet till det skedda lyckas Wendy Guerra inte förmedla tillräckligt av våndan och smärtan som måste följa och forma hennes liv.

”Alla ger sig av” går förstås att läsa som tidsdokument över det postrevolutionära Kuba. Den säger en del om konstnärernas umbäranden och myndigheternas förmåga att kväva allt som andas verklig revolution, men inte ens ur det perspektivet blir det här riktigt intressant.

Viktor Björklund

Mer läsning

Annons