Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Spännande och stilsäkert

/

Det handlar om revansch. Det handlar om girighet – och kanske handlar det om oss alla.

Annons

Det handlar om ”Den girige” av Mattias Ronge vars debutroman ”Tittaren” gick mig alldeles förbi. Det beklagar jag nu, för jag är faktiskt riktigt imponerad av honom.

Det är säkert en svår konst att hoppa hit och dit längs tidsaxeln i en roman, speciellt om det gäller krimi som ju verkligen kräver start, handling och upplösning.

Mattias Ronge behärskar dock tekniken med olika tidsplan väldigt bra.

Det börjar med att Bernard Mellberg vaknar upp i en källare, fastbunden vid en stol och hotad av sin kidnappare som kräver en lösensumma för att släppa honom. Bernard har pengar, väldigt gott om pengar.

Under tiden på Handelshögskolan kom han på sin geniala idé, en bostadsbytarsajt där folk kan byta hyreskontrakt med varandra. Sajten är en succé och Bernard tjänar massor av pengar.

Men problemet är att han har ägnat sig åt avancerad skatteplanering och alla pengar är låsta i Peru...

Där har ni första exemplet på girighet.

Det andra exemplet på girighet är kidnapparen. En smågangster som får i uppdrag att smuggla in ett parti narkotika till Sverige.

Men han tänker sig också tjäna lite egna pengar och fördubblar mängden narkotika. Det går käpprätt åt h-e och han hamnar i fängelse.

Dessutom står han i skuld till personer som man verkligen inte bör stå i skuld till.

Så finns Alexandra, en ung kvinna och ensam mamma som tycks ha funnit lyckan i sin man.

Här visar Mattias Ronge en enormt bra förmåga att gestalta och att berätta en historia i historien som kryper under skinnet på mig. Alexandra vill ha revansch på mobbarna från skolan och hon verkar ha hamnat i famnen på en, ska vi säga svår person.

De tre huvudpersonernas liv hakar förstås i varandra på olika sätt. I återblickar möter vi dem i olika åldrar. Bernard som liten i sin arbetarfamilj där han är en udda figur, kanske främst för sin missbildning som utgörs av en extra hand.

Ja, det låter skruvad och visst är berättelsen lite skruvad också.

Men framför allt är det bra, det är spänst i språket, det är spännande och stilsäkert. Ibland drar det lite åt det klassiskt hårdkokta.

Och slutet på romanen är närmast genialt. Naturligtvis var det precis där som det var dags att sätta punkt!

Mer läsning

Annons