Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Sprängfärdig späkning

/

Vacker, otäck och lättläst som en bäck. Lina Erkelius möter Christine Falkenlands nya roman ”Sfinx”.

Annons

Jag kände en psykopat en gång.

Han är så snygg, han går så sexigt och liksom slappt. Han ler så förtroendeingivande och är så öppen och uppriktig. Hans kunskaper om det mänskliga psyket är gedigna, han verkar veta mer om mig än jag vet själv. Kanske kan han leda mig rätt, visa mig rätt väg? Och jag öppnar mitt innersta, jag blöder för honom. Hans deltagande är djupt, hans uppmärksamhet odelad.

Han erkänner gärna sina egna mörka sidor, anförtror mig sin ångest. Och jag börjar behöva honom.

Sedan kommer det dubbla, det skeva, en självömkan som övergår i hot. Han säger saker som skrämmer mig. När jag inte lyckas dölja min rädsla säger han: ”Har du ingen humor?”

När jag vill gå ut på promenad med en vännina låser han mina armar bakom ryggen på mig och trycker upp mig mot en vägg. Han säger: ”Jag som trodde att jag kunde lita på dig. Gå inte. Svik mig inte nu. Du är det enda jag har.”

Jag ser att han är snäll och normal. Jo då, det är han. Han försöker. Han vill verkligen. Men någonting i hans liv, i hans hjärna, har blivit förstört.

Jag tänker på honom när jag läser Christine Falkenlands nya roman ”Sfinx”. Det namnlösa berättarjaget, den första hustrun, är besatt av Claire, den kvinna som nu är gift med hennes Felix. ”Claire, jag vill dig inget illa, du behöver inte vara orolig. Om något, vill jag varna dig”, skriver hon i ett av alla de brev till Claire som romanen består av. Hon går i ensidig symbios med Claire, låter sig uppfyllas av henne, åtrår och avundas henne, hatar henne, hatar henne för att hon har allt det som berättarjaget saknar, hatar henne för att Felix har låtit henne föda den son som hon själv hade kunnat föda.

Hon utövar självkontroll, späker sig, tränar hårt, håller sig själv i strama tyglar. Hon spionerar och planerar och vill verkligen inte skada – men tvånget …

”Claire, kan jag tala öppenhjärtigt med dig, efter allt som skett? Jag vill inte vara din fiende, men mina händer knyter sig så hårt bakom min rygg. Jag vill slita de svullna läpparna ifrån dig, eller sluka dem.”

I breven till Claire analyserar den första hustrun sin besatthet, vänder och vrider på den i monotona besvärjelser och bibelcitat. Skikt efter skikt skalas av, omtagningarna snurrar mörkret ner i det svartaste svarta.

”Sfinx” är en pendang till Falkenlands ”Öde” (2003), där Samuel håller Iris i ett förödande grepp. ”Man måste förlåta oss, vi är så unga”, säger Samuel i den romanen. I ”Sfinx” upprepas samma uttryck som ett mantra genom hela boken (fast i imperfekt).

I den grekiska mytologin är sfinxen förrädisk och obarmhärtig. De människor som inte kan svara på hennes gåta får sona med sitt liv. Brevskriverskan i Falkenlands roman rannsakar sig själv skoningslöst, men vad är det läsaren inte får veta? Hon berättar det hon vill berätta, och tystnar så småningom om Ma, dottern som ska hämnas sin mors alla nederlag och aldrig bli som hon, som kvävs av sin mors förvirrande och krävande ”kärlek” och som under allt längre perioder vistas hos morföräldrarna.

Så totalt fokuserad Falkenland är på sitt tema, så sluten i det. Vilken oerhörd koncentration, vilken tid, vilken beundransvärd hängivenhet som måste ha krävts. Medan jag läser vill jag stryka under det som är viktigt. Det vill säga: Jag vill stryka under allt. Jag vill citera hela boken. De viktiga livsfrågorna finns där, i breven till Claire. Vad har jag gjort dessa år, som har ett bestående värde?

Ibland balanserar texten på gränsen till högstämdhet, men det är sådan hon är, brevskriverskan: dramatisk, sprängfärdig.

Det är som att läsa lyrik (Falkenland är ju också lyriker), så vackert, så otäckt, varje strof har mättnad och tyngd. Ändå är det lättläst, som en bäck. Så enkelt som ett sådant där konstverk som man inbillar sig att man hade kunnat göra lika bra själv.

Hon spionerar och

planerar

och vill

verkligen

inte skada

– men

tvånget…

Mer läsning

Annons