Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Stasi och de svenska spionerna

/

Under ett år hade forskaren Birgitta Almgren tillstånd att leta i Säpos arkiv om Stasi-misstänkta i Sverige.

I sin bok ”Inte bara spioner ...” gör hon fallstudier av ett 50-tal personer som från Sverige arbetade åt östtyska hemliga säkerhetstjänsten.

I veckan som gick några av dem som utpekats som spioner till motattack. En av dem, läraren Marianne Ersson, är bosatt i Gävleborgs län. Hon förnekar all ­inblandning i Stasispionaget.

Bo G Hall har läst en bok som de senaste dagarna hamnat i den politisk hetluften.

Annons

På Södertörns högskola hör hon hemma, Birgitta Almgren, språkprofessorn med historisk inriktning som hamnat i rubrikerna – och möjligen också i blåsväder.

De senaste tretton åren har hon forskat om relationerna mellan Sverige och Tyskland under nazitiden resp. under kalla kriget.

Resultaten har redovisats i en imponerande rad böcker, både på tyska och svenska.

Särskilt slående är de likheter hon påvisat mellan argument och praktiskt agerande hos Hitler- resp. DDR-regimerna. I förstone kan detta tyckas vara en paradox eftersom östtyskarna med emfas tog avstånd från nazismen och proklamerade sig som dess fullständiga motpol. Almgrens studier understryker dock syskonskapet mellan de båda. DDR utvecklades till en så repressiv diktatur att steget mellan Hitler och Honecker ofta var ganska kort.

I ”Inte bara Stasi… Relationerna Sverige-DDR 1949-1990” redovisade hon 2009 hur östtyska aktörer i hög grad lyckades infiltrera Sverige inom en rad områden och påverka i för DDR positiv riktning. Den naivitet och godtrogenhet som visades från svensk sida var ofta häpnadsväckande. Särskilt gällde detta skolans värld, där den socialdemokratiske skolpolitikern Stellan Arvidson – en tid rektor för läroverket i Hudiksvall – kom att spela en central men dubiös roll.

Murens fall innebar att rader av hemliga dokument kom i dagen från DDR:s Ministerium für Staatssicherheit, kanske mest känt – eller ökänt – som Stasi. Det är dem Almgren utgått från i sin forskning; även i sin nya bok. Syftet är att studera de svenskar som aktivt lät enrollera sig för den östtyska regimen som kontaktpersoner, informatörer och agenter.

Utöver Stasidokumenten – av vilka det så kallade Rosenholzkartoteket på okända vägar hamnat hos CIA och där blivit svårtillgängligt – har hon kunnat nyttja sekretessbelagda dokument hos svenska Säpo. Vägen dit var dock lång. Först efter flera överklaganden tillät Regeringsrätten 2010 att Almgren fick ta del av Säpo-handlingar om svenskar som samarbetat med Stasi. En rad förbehåll gällde dock: inte kopiera, inte avslöja namn, inte intervjua personer som nämns i dokumenten, inte avslöja Säpos metoder. Särskilt märkligt var att Almgren efteråt var tvungen att förstöra sina anteckningar – om hon alls valde att göra några. Som jurist och historiker tar jag mig för pannan. Hur är det möjligt att gå igenom tusentals sidor och inte göra anteckningar?

Trots dessa inskränkningar har Almgren presenterat en grundlig och vetenskapligt seriös genomgång av Säpos lista. Denna upprättades 2000/2001 och upptar drygt femtio fall från åren fram till muren föll där svenska medborgare misstänktes för brottslig verksamhet till förmån för DDR. För samtliga redovisas bakgrund och agerande. Namn och andra uppgifter som kunde avslöja vederbörandes identitet har hon sökt utesluta eller anonymisera. I två fall fälldes personerna ifråga i domstol. Men för den stora majoriteten var slutsatsen att det tillgängliga underlaget inte räckte för att Säpo skulle gå vidare.

Nå, Regeringsrättens beslut hälsades inom den vetenskapliga världen som ett steg i rätt riktning och vikten av fri forskning framhölls. På senare tid har dessutom röster höjts inom alla svenska partier – utom moderaterna – till förmån för att Säpohandlingarna ska släppas helt fria. Alldeles okomplicerad är uppenbarligen frågan ändå inte. Sålunda är det inte säkert att uppgifterna i de aktuella dokumenten – både Stasis och Säpos – behöver vara sanna. Som Almgren själv framhåller i förordet har de insamlats under en annan tid och i en annorlunda värld och måste tolkas med stor skepsis, försiktighet och distans. Hur har hon då lyckats med det? Frågan har ju blivit rykande aktuell sedan några av personerna i listan – bland andra Marianne Ersson i Hudiksvall – nu trätt fram och ansett sig orättvist utpekade som östtyska agenter. Detta har i sin tur lett till att Justitiekanslern valt att utreda om Almgren brutit mot tystnadsplikten.

Som utomstående läsare kan jag inte frigöra mig från övertygelsen att Ersson kan ha rätt i sin klagan. Regeringsrätten föreskrev ju att uppgifter i Säpos handlingar inte fick publiceras i sådan form att enskilda kunde identifieras. Ändå tycks så vara fallet. Å andra sidan måste – särskilt med tanke på de inskränkningar som uppställts för hennes arbete – reservation göras för att Almgrens bok inte är hela sanningen, Att hon i förväg var medveten om att avvägningarna kunde bli både svåra och delikata framgår av förordet: ”röjer jag för mycket riskerar jag fängelse”.

In summa: Som jag ser saken ligger det barocka i att på detta sätt hindra fri forskning. Det som sopas under mattan kommer ändå fram förr eller senare. Visserligen riskerar öppenhet medföra att enskilda människor kommer i kläm. Men samtidigt skapas möjligheter för dem att bemöta och rätta till felaktigheter – ja, halvsanningar eller rena lögner – medan de ännu är i livet. I längden måste ändå det vara viktigast.

Bo G Hall

• Bo G Hall är fil dr i historia, f.d. kommerseråd och ledamot av Kungl. Krigsvetenskapsakademien. Han disputerade på en avhandling om brukspatronen och politikern Christian Lundeberg som var verksam i bland annat Forsbacka och Mackmyra.

Bo G Hall började sin skrivarbana på Gefle Dagblad, 1959.


Mer läsning

Annons