Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Svaja ett tag!

/

Annons

Det finns de som hävdar att vetenskapen avmystifierar världen och därmed gör den mindre förunderlig. Jag håller inte med. Se bara på kvantfysikens strängteori som i korthet och väldigt förenklat beskriver universums partiklar inte som punkter utan som strängar. Dessa strängar förser de så kallade svarta hålen med minne för att information ska kunna lagras. Innebär det att universum har ett minne, att ingenting försvinner utan bara omvandlas, förändras?

Jag förstår det så. Men min, liksom vetenskapsmännens förståelse är begränsad. Det verkar som att ju mer vi får reda på, desto förunderligare blir tillvaron.

Hela denna teori om universums beståndsdelar har något poetiskt över sig. Därför blir jag inte förvånad när Nina Burton i Ett svar i 24 skärvor gör vers av den:

Allt som ska finnas är vågor/ Allt som hänt är partiklar

Detta är hos henne en slutsats. Den finns med i den sista dikten, som om de föregående dikterna varit en poetisk diskussion som lett fram till denna. Då kan man ju tro att Burton har skrivit lärodikt, men resonemangen är lika flytande eller vibrerande som kvantpartiklarna, de säger inte att så här är fallet utan försöker att i och med den poetiska formen, radbrytningarna som liksom markerar tankens rytm och svårighet att hålla ihop, ge form åt de bakomliggande teorierna. När hon skriver att ”omväxling är / livets längtan” är själva växlingen mellan raderna och den omväxling dem emellan som prosan inte kan erbjuda i sig ett uttryck för detta.

Gud finns med, men mer som en förvirring, som en mänsklighetens svanskota eller som ett smultron man plockat och försöker trä på ett strå som redan är fullt. Metafysiken har ersatts av ren fysik. För varför behöver vi en metafysik när fysiken är så fantastisk?

Människan står frågande inför skapelsen. Men att bara fråga är inte nog för att närma sig ett svar, kanske är det till och med så att frågorna ”begränsar svaren”. Bättre då att använda sig av den enklaste och finaste av vetenskapliga metoder, nämligen iakttagandet. Så Burton släpper emellanåt tänkandet och börjar betrakta naturen för att se hur livet gestaltar sig. Det hon finner är döden: ”de svartaste skuggorna / är sommarens”, men i ett universum som minns allt och ”låter atomer leva, / stjärnor dö / till evigheten” är den förstås illusorisk.

Och lika illusorisk som döden är jaget. För vad är egentligen det vi kallar jag när vi börjar plocka isär det? Kroppen? Tankarna? Minnena? Vad händer då när vi blir av med en kroppsdel, tänker nästa tanke eller förlorar minnet? Och cellerna? Hur ofta dör inte de och byts ut. Byts också jaget ut då? Som Burton skriver:

De visste aldrig att meningen/med deras korta liv/var jag

Det är ett skönt konstaterande. Med det måste man distansera sig från sin självbild, kanske inte så mycket ifrågasätta som att betrakta den. Det kan vara läskigt, jag vet. Den stabila grund man trott sig stå på, föreställningen om det autonoma jaget, vacklar plötsligt. Men om man betänker att själva förändringen är tillvarons fundament, en stabilitet i sig, och faktiskt innehåller något slags evigt liv – är det inte lite gott att få svaja ett tag då?

Mer läsning

Annons