Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Svammel!

/

Crister Enander läser en pretentiös man

Annons

Det handlar om en medelålders man. Mannen är författare. Åtminstone betecknar han sig som det. Däremot tycks han inte skriva speciellt ofta – förutom då dessa korta dagboksliknande notiser. De är egentligen statusuppdateringar från Facebook. Men man får veta rätt mycket om mannen som skriver dessa statusuppdateringar. Det första som slår mig är att han dricker ohälsosamt mycket vin. Inte många dagar tycks passera utan att han slår upp ett glas som blir två som blir… ja, ni vet. Ibland blir det champagne i stället.

Kanske hög tid att kontrollera levern – vad vet jag?

Bokens titel är däremot till skillnad från texterna lång så att det förslår: ”Mitt enda brott mot mänskligheten är att jag tror på människan.” Författarens namn är Stefan Whilde. Det är en märklig bok. Jag kan för mitt liv inte förstå vem den är skriven för.

Stefan Whilde är dessvärre oanständigt pretentiös. Han intar en pose som han inte har täckning för. I botten finns till att börja med en rejäl dos självgodhet. Ty Whilde anser sig nämligen vara en vis man. Men det framstår avsevärt mer som omogenhet och ett utpräglat flyktbeteende. Han flyr ansvar. Han flyr allvaret. Han undviker de svåra frågorna – inte ens hans fars död avsätter några djupare spår. Allt sköljs i stället snabbt ner med ett nytt glas vin och en till intet förpliktigande hyllning till Livet.

Han rör sig dessutom i en värld som inte har minsta beröring med vardagsverkligheten. Samhället, andra människors liv och strävanden och lidande är knappt ens en antydd fond mot vilket hans eget liv avtecknar sig. Och det mitt i en brytningstid, full av växande motsättningar, ökande klyftor och tilltagande sociala problem.

Whildes politiska uppfattning är något av ett hån mot stora delar av befolkningen. Han ger uttryck för en form av flummig och ogenomtänkt ”anarkism”. ”Nu vill jag äta med fingrarna. Nu vill jag göra det man inte får göra.” Han är riktigt busig och går omkring naken i lägenheten. Han är – med egna ord – ”den autentiske Nakna Kocken”. Här är det nog tänkt att läsaren ska fnissa förtjust. ”Jag ser nog hur kvinnan på andra våningen tjuvkikar genom en springa i jalusin…”

Han anklagar det svenska folkhemmet. Det var ”egentligen bara en kuvös åt avundsjuka infödingar (svenska) som lärt sig att rättvisa är en dygd”. Han har inte märkt att folkhemmet – med förtjänster och brister – är totalt nedmonterat, utsålt, plundrat av pigga riskkapitalister. ”Nja, jag unnar mig nog lyxen att vara en smula sunt skeptisk till det svenska välfärdskomplexet.”

Och jag unnar mig rätten att vara djupt skeptisk till detta självupptagna svammel som visar upp en tidstypisk flykt in i privatlivets lilla inskränkta och mysiga vrå.

Stefan Whilde vill krampaktigt vara avvikande, originell, ”en ensamvarg” – men han är inget annat än en ytterst typisk privilegierad representant för vår egoistiska och alltmer osolidariska tid.

Crister Enander

Mer läsning

Annons