Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Svensson är ute och cyklar

Din stad är inte min. Debatten om stadens skiktning pågår i de flesta städer, också i Gävle. Per Svensson, författare och kulturskribent, har porträtterat sin hemstad Malmö. Crister Enander har läst – och sett in i en turistbroschyr.

Annons

Han skriver bra. Han skriver korta, ofta rappa meningar. Hans sinne för snärtiga formuleringar är det sannerligen inget fel på. Per Svensson behärskar det journalistiska hantverket och kryddar de flesta texter han skriver med ärtiga anglicismer och fiffiga anspelningar på populärkulturella modenycker. Det skapar en skenbar känsla av puls och aktualitet.

I de första avsnitten i sin nya bok ”Malmö – världens svenskaste stad” cyklar Per Svensson runt och skildrar från sin sadel den stad som genom åren alltmer har blivit hans hemstad. Det är ett Malmö som jag har svårt att känna igen. Och säkerligen inte enbart jag. Ty det är frågan värt om denna stad ens finns, om den äger existens utanför författarens föreställningar och de flotta fyrfärgsbroschyrernas förljugna värld.

Det är en aning märkligt att se en kulturjournalist och författare, som tveklöst borde veta bättre, att så ensidigt och kritiklöst svälja – och sedan i sin tur försöka sälja – en företagsekonomiskt och politiskt skapad bild av en stad på det sätt som Per Svensson gör.

Förklaringen är dock enkel. Hans ideologiska övertygelser är starkare än hans verklighetssinne. Per Svensson har – glatt och villigt och med hull och hår – svalt bilden av den ”dynamiska regionen”, denna fusion mellan storföretag och en enbart tjänande politisk kår som i rädsla över att förlora arbetstillfällen, intäkter och tillgängligt kapital till andra delar av landet eller städer i andra länder har lagt sig platt för de ekonomiska intressena.

Och Per Svensson tvekar inte. Han ikläder sig rollen som deras tjänstvillige propagandaprofet. Enklaste sättet att demonstrera förhållandet är att lyssna på Per Svensson själv. Så här – nästa religöst hänryckt – beskriver han Malmö: ”som den dynamiska, spännande, globaliserade, kreativa, smarta, framgångsrika men också lite stöddiga, farliga och oberäkneliga individualisten i det svenska stadslandslaget – Zlatan City.” Och ”Köpenhamn förvandlas långsamt till Malmös vardagsrum” och många vill gärna tänka sig staden ”eller i alla fall Möllevången, som ett litet Berlin.”

Malmö kallas sedan såväl för ”Kunskapsstaden” som ”Upplevelsestaden”, nu är ”Malmö på nytt en stad svällande av självförtroende, en urban upplevelsepark med attraktioner för alla.” Malmö är i Per Svenssons världsfrånvända skrivbordsvärld ”något så sällsynt som ett exempel på att det faktiskt kan vara möjligt att projektera en bättre framtid, kanske rentav förverkliga en utopi.”

Nyliberalismens brutala framfart, där enskilda människor saknar egentligt värde och allt i stället mäts i pengar och imposanta symboler som Turning Torso och Västra hamnens rikemansgetto, ges här ett ideologiskt kitt som håller de många lögnerna och bedrägerierna samman.

De fattiga och utstötta cyklar Per Svensson förbi – och jag tror tamejtusan att han visslar för sig själv – och bjuder enbart på en putslustig formulering: Gerlachs park, även kallad Tjyvaparken, är ”en populär umgängesplats för män med regelbundna alkoholvanor och förkärlek för urbant friluftsliv. ”Läs gärna den meningen en gång till. Smaka på den. Och känn hur den i varje stavelse andas en form av förakt som är allt annat än klädsam. Frånstötande är nog snarare rätt ord.

Dessa människor, som den välbeställde och välavlönade Per Svensson får syn på under sin cykeltur, är enbart staffage i hans värld. De är inte på allvar. De andas inte samma luft som han. Det behöver inte äta sig mätta som han. De behöver självfallet inte ha tak över huvudet. De har säkerligen inga barn som ska gå på föräldraägda daghem som hans egna barn har gjort. De har inga drömmar. De har ingen längtan efter ett bättre eller drägligare liv. Tack och lov: De har ju sitt urbana friluftsliv.

De få gånger Per Svensson försöker närma sig – eller åtminstone snudda vid – det Malmö som inte avgränsas av den övre medelklassens högst beskurna lilla värld så sker det inte genom personliga erfarenheter eller genom människor han själv har träffat eller samtalat med.

Då – när han snabbt sveper förbi klasskillnaderna – är det i stället uteslutande från skönlitteraturen som Svensson hämtar sina kunskaper och exempel. Då citerar han Bo Widerberg, Jacques Werup och Kristian Lundberg och kommer fram till slutsatsen: ”det finns alltid en efterfrågan på lurviga outsiders”. Ja, han skriver verkligen så: lurviga outsiders.

Han egna erfarenheter från det Malmö som inte befolkas av det rika borgerskapet är minst sagt begränsade. ”Vad vet jag egentligen om Nobeltorget eller Dalaplan? Inte mycket. Bara att där är fult.”

Uttryckt på ett annat sätt: Per Svensson rör sig som en främling genom Malmö, inte olikt en vilsen och desorienterad besökare från en avlägsen planet. Han lever i en trygg liten medelklassbubbla. Han är innestängd, avskärmad. Han ser inte vad som händer runt omkring honom.

Han är komplett ovetande om hur det överväldigande antalet invånare i den stad han tror sig känna så väl lever till vardags. Deras Malmö får inte plats i hans chica och klatschiga bok där allt är tillrättalagt och anpassat till visioner drömda högst uppe i eleganta företagskontor och bland fartblinda politiker.

Att Per Svensson konstruerar en total fiktion – frihjulande och utan fäste i verkligheten – i stället för att beskriva den stad han har flyttat till har flera och samverkande orsaker. Den ena är en bristande insikt i det svenska folkhemsbygget.

I Per Svenssons föreställningsvärld är den politiska anda som lyckades lyfta Sverige ur fattigdom, svält, enorma orättvisor, trångboddhet, omänskliga arbetsförhållanden och ett sanitärt elände som lade mängder av invånare i en förtidig grav reducerad till en form av statligt förtryck. ”Den svenska välfärdsstaten har genomsyrats av en paternalistisk omsorgsfilosofi: människor ska få hjälp att lära sig inse sitt eget bästa.”

En annan förklaring är mer präglad av Per Svenssons grundläggande hållning. Han skriver: ”det viktigaste byggmaterialet i en postmodern stad är ord och bilder. En samtida stadsbyggare måste i första hand vara sagoberättare.” Det är – såvitt jag kan avgöra – enbart ett annat och finare sätt att säga att lögnaktiga ord är bättre än bister verklighet. Men Per Svensson går ännu längre och skriver som en sorts summering av sin egen världsbild: ”På ett filosofiskt plan är jag nog till och med en anhängare av teorin om verkligheten som bildspel.”

Inte konstigt att Malmö försvinner i ett falskt skimmer av flitig företagsamhet och flåsig framtidshurtighet som mest av allt smakar som tilltugget på en taskig ledarskapskurs.

Det är snudd på obegripligt hur någon – utan att åtminstone känna ett styng av skam – kan skriva en sådan massa halvlögner varvade med grundligt friserade halvsanningar, hur någon mot bättre vetande kan framställa Malmö som ett ”utopiskt” exempel på en ”dynamisk” stad.

Malmö dras idag med oerhörda problem. Klassklyftorna växer. Motsättningarna ökar ständigt. Nyfattigdomen breder ut sig med lavinartad hastighet. Stora gruppers utanförskap permanentas och tusentals och åter tusentals människor sitter fast i järnhårda mönster de antagligen aldrig kan bryta då samhället i grunden svikit dem.

Alla dessa utslagna, alla arbetslösa, dessa enorma grupper av invandrare som lever utfrusna och förtryckta mitt i det flashigt falska Malmö som Svensson har valt att måla upp.

Ja, de får inte plats i Per Svenssons välordnade och tillrättalagda lilla medelklassenklav. De saknar betydelse. De är inte viktiga. De är nog mest som ett bildspel.

Kanske är de rentav trivsamma som pikanta inslag i gatumiljön, där Per Svensson obekymrat trampar vidare på sin cykel genom sin färggranna turistbroschyrstad.

Crister Enander

Mer läsning

Annons