Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Syndig läsning!

Annons

Det är som ett intimt kammarspel: två personer i samma rum, under en viss tid; hänvisade och utlämnade till varandra.

Föreställ dig ett statligt vilohem för ”vetenskapens och konstens arbetare” i Ryssland 1920, mitt under inbördeskrig och svåra umbäranden. I det ena hörnets säng den symbolistiske poeten Ivanov; i det andra hörnet Gersjenzon, illusionslös, judisk kulturkritiker. För att inte störa med prat och för mycket sällskaplighet, kommunicerar de via brev med varandra, under den sex veckor långa sommarvistelsen. I stället för e-post: sängpost.

På ett ålderdomligt, högtravande språk växer det som kom att bli en bok, och som publicerades första gången 1921, fram.

Det är inte småsaker som avhandlas i dessa fullmatade brev som tenderar att likna miniessäer: det subjektiva ställs mot det objektiva; personligheten mot systemet; meningssökande mot nihilism; grå teori mot grönskande liv, för att referera till ”Faust”...

De båda kontrahenterna är engagerade och färgstarka – men stilistiskt är det alltså ålderdomligt; och ”egendomligt” många gånger, för att använda ett av Lars Gustafssons favorituttryck. Men likväl fängslande och, när kulturkritiken blir som starkast och kittlande kryptisk, mycket stimulerande läsning för en till läggningen melankolisk och civilisationstrött recensent. Det ”egendomliga” – förlåt – är att poeten är systembyggaren av de två.

Ledigt rör de sig med namn som Kant, Schopenhauer, Nietzsche och Plutarchos. Och man ser framför sig hur de två kufarna på vilohemmet inlagda sträcker fram handen efter nästa brev från den andre; förväntansfullt, kanske spänt; redan förberedande en dräpande replik... Scenen är bara så läcker.

Det känns nästan ”syndigt” att dra ner persiennerna, låsa om sig och sjunka ner i favoritfåtöljen och in i denna volym; på ett sätt fullkomligt ”omöjlig” i ett nivellerat kulturellt klimat där allt ska vara lättsmält à la Guillou och Marklund.

Stänga ute den vanvettiga samtidens larm, med finanskris och hysteriska kapitalister.

Förflytta sig till det där tysta rummet – där det enda som hörs är pennornas raspande mot brevpapperet – i vilohemmet, på sidan om världens larm; känna ett visst och berättigat världsförakt; känna sig – jag hittar inte ett bättre ord – upphöjd. Sämre sällskap än de två lärda brevskrivarna kan man ju ha...

Lasse Ekstrand

Mer läsning

Annons