Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Tänk så olika det kan vara

/

Tänk så olika man kan nalkas ämnet spänning. Under den senaste tiden har jag bland annat läst tre svenska författares nya romaner. Och det är som nämnts stor skillnad.

Annons

Sinsemellan är de tre väldigt olika. Där finns Anders Jallai som skriver thriller om gömda och glömda perioder och händelser i Sveriges historia. Där finns Christoffer Carlsson som i fjol debuterade med den lysande ”Fallet Vincent Franke” och så har vi Jens Lapidus som har skrivit en tredje del av sin Stockholm Noir-serie.

Christoffer Carlssons ”Den enögda kaninen” är inte riktigt lika bra som hans debut. Eller också var mina förväntningar alldeles för högt uppskruvade. Han kallar i alla fall det här för en ”Glesbygd noir” och nog finns det stoff till spänning utanför storstäderna.

David Flygare kommer hem till barndomsstaden Dalen för sommaren efter att ha studerat filosofi på Stockholms universitet. Han återförenas med sina gamla vänner som har ”hittat ett hus”. Där håller de till, grillar, dricker öl – och samlar stöldgods. De har nämligen börjat begå inbrott och stjäl sånt som folk ändå inte behöver. Att det kommer att gå åt helsike på ett eller annat sätt står tämligen klart från början.

När ”Den enögda kaninen” är som allra bäst påminner Christoffer Carlsson om Håkan Nesser. Nesser är ju en mästare i att frammana den där annalkande känslan av katastrof bara i samspelet och dialogen mellan huvudpersonerna.

Det kan Christoffer Carlsson också och då är det en ren fröjd att läsa. Inte för att jag önskar katastrofer, men för att det är så väldigt bra skrivet och för att karaktärerna är så knivskarpt tecknade.

Jag vet förstås inte om Christoffer Carlsson har påverkats av Håkan Nesser, men sämre förebilder kan han verkligen ha.

”Den enögda kaninen” innehåller dock en del halvt om halvt övernaturligt trams som jag som alltid har svårt att ta till mig. Och nog skulle romanen ha mått väldigt bra av att kortas ett hundratal sidor.

Anders Jallai debuterade i fjol med ”Spionen på FRA” som lanserades som en thriller av internationellt snitt. Det var det inte, eftersom den saknade i stort sett all den spänning och nerv som krävs.

Uppföljaren ”Landsförrädaren” tar vid där ”Spionen...” slutade, med att huvudpersonen Anton Modin (före detta attackdykare, stridsflygare med mera) fick tillgång till Säpos allra hemligaste arkiv. Ett arkiv där sanningen om både det ena och det andra finns gömd.

Där sitter han och läser om mordet på Olof P..., förlåt statsminister Paul Olofson som han nödtorftigt maskerats till i romanen. Just detta är närmast skrattretande eftersom många kapitel i boken inleds med citat ur verkliga rapporter där Palmes namn och en rad andra makthavare nämns. Så varför hålla på att hitta på namn som Olofson, en ex-ÖB Stig Synnerman eller en före detta försvarsminister Anker Thurner?

Jag har absolut inget emot att författare hämtar stoff ur verkligheten, men det måste göras bra och det måste göras rätt. I det här fallet är det väldigt grabbigt och tyvärr inte särskilt trovärdigt. För ska jag ha behållning av en thriller så ska jag känna att det här faktiskt skulle kunna ha hänt. Teorin om mordet på statsministern är i och för sig lika god som någon annan konspirationsteori om detta 25 år gamla mord.

Men vill ni läsa något riktigt bra och spännande om detta mord så rekommenderar jag hellre Leif GW Perssons ”Mellan sommarens längtan och vinterns köld”.

Hårdkokt tycker jag är ett positivt ord när det gäller spänningslitteratur. Jens Lapidus kanske vänder sig mot att kallas hårdkokt, men nog är det tufft så det räcker i den värld som han har skildrat i ”Snabba cash” och ”Aldrig fucka upp”. Böckerna blir nu en trilogi i serien Stockholm Noir (serieromanen Gängkrig 145 kanske också räknas dit).

”Livet deluxe” heter del tre om JW, Jorge, Mahmud, Radovan Kranjic med flera i under- och överklassen i Stockholms undre värld.

Jorge och Mahmud förbereder det stora lyftet, ett rån som ska göra dem för alltid ekonomiskt oberoende. Gangsterbossen Kranjic ser med blandade känslor sin dotter bli vuxen och börja träffa pojkvänner och JW sitter sina sista månader av det långa straffet för knarkbrotten som skildrades i ”Snabba cash”.

Den här romanen träffar mig inte med samma kraft som ”Snabba cash” gjorde. Och hur skulle den kunna det? Då var Jens Lapidus totalt okänd, nu är han världsberömd i åtminstone hela Sverige. Då var hans sätt att skriva nytt, nu känns det välbekant.

Men visst är det bra, mycket bra till och med. Jag gillar särskilt skildringen av Jorge och Mahmuds försök att lyfta sig själva till crème de la crème i brottslingarnas värld.

Det är verkligen ingen idolskildring, utan förmodligen en ganska verklighetstrogen berättelse om unga män med en obändig tro på sig själva som inte direkt överensstämmer med verkligheten.

En parallell historia har nästan drag av ”Gudfadern”. Det är när Natalie Kranjic med stöd av Goran (en slags Tom Hagen om ni fattar) och en avhoppad polis, bestämmer sig för att ta itu med pappas arv och verkligen ta reda på vad som egentligen hände.

Jens Lapidus har verkligen inte slut på inspiration och idéer (om nu någon trodde det), det visar han med ”Livet deluxe”. Fast det gäller nog för honom att se upp så att inte språket bara blir ett manér som skymmer den spännande berättelsen.

Så söker du något spännande att ha i hängmattan under sommaren så välj gärna Jens Lapidus eller Christoffer Carlsson. Och har du inte läst Christoffer Carlsson tidigare så leta gärna upp ”Fallet Vincent Franke” i pockethyllan.

Anders Wennberg

Mer läsning

Annons