Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Tanken och elden hos hr Gustafsson

/

Både tanken och elden kräver omsorg. Crister Enander skriver om filosofi och rökning och Lars Gustafsson.

Annons

Det är märkligt.

Jag kan aldrig tänka på Lars Gustafsson utan att samtidigt tänka på hans tobakspipa.

Bilden är glasklar.

Han bär en av dessa kepsar som fortfarande var vanliga en bar bit in på sjuttiotalet.

Han har stannat mitt i steget. Han är en man som har bråttom. Han går alltid fort.

Vinden är kall. Det är november månad och Stockholm är en djupt ogästvänlig plats. Och där, mitt i steget på Sveavägen, stannar Lars Gustafsson upp och tänder sin pipa.

Det handlar inte enbart om en man som tänder sin pipa. Brådskan får i just det ögonblicket ledigt. Att han befinner sig på språng mellan manusbuntarna på Bonniers Litterära Magasin och ett viktigt lunchmöte med Gerard Bonnier har för en kort stund förlorat sin betydelse. Mannen tänder sin pipa och samtidigt – i det ögonblicket – föds en tanke, en metafor, en blixtartad insikt, eller en rad som kommer att lysa i hans nästa diktsamling.

Lars Gustafsson är skolad – jag skulle till och med vilja säga hårt skolad – i en filosofisk tradition som i sig var föga produktiv.

Det rörde sig snarare om ett slags trist renhållningsarbete i äldre tankars exemplariska oordning.

Han har en gång själv beskrivit det som att den elakaste och mest drabbande repliken under dessa seminarier var denna beskäftiga kommentaren: Jag förstår inte. Vad menar du med det?

Det intressanta och originella med Lars Gustafssons förhållande till filosofin – och därmed också till matematiken – är att han alltid har förmått förvandla den logiska renhållningsverksamheten han deltog i under sin tid i femtiotalets Uppsala till levande och givande insikter i andra traditioner, bland de som bär på kunskaper som är av vikt och betydelse för oss alla – här och nu.

Han har alltid stannat upp.

Han har tänt sin pipa och låtit tankarna gå sina egna vägar. När han slutade röka skrev Gustafsson att det han saknade mest var vårdandet av elden.

Att Gustafsson har fortsatt att ägna ett passionerat intresse åt de stora och avgörande filosofiska frågorna – vilket alla läsare av hans böcker och artiklar vet – är på ett plan sammanbundet med hans pipa.

Kanske kan jag formulera det som så att Lars Gustafsson har framhärdat, han har inte gett vika inför de svåraste av frågor. Han har inte resignerat. Hans vårdande av den väsentliga tanken har fortsatt.

I den nya boken Mot noll, som bär undertiteln Matematiska fantasier strax intill det kungliga rummet, träder åter den filosofiske Gustafsson fram i helfigur. Det som fängslar i hans tänkande är en ovanlig förmåga att kombinera logiska resonemang med existentiella. Att han med en vad jag måste kalla irriterande lätthet rör sig mellan de två kulturerna, för att tala med C P Snow. Humaniora samsas beredvilligt med naturvetenskap.

För den som inte är van vid matematiskt tänkande eller formell logik är Gustafsson en utomordentlig ciceron. Få svenska författare – om någon? – äger samma förmåga att finna drabbande liknelser som enkelt åskådliggör vad som annars lätt kan framstå som krångligt för den ovane. Och ingen – absolut ingen – förmår vara lika oförskämt roande.

Här behandlar Gustafsson frågor som vem är jag när någon talar. Kan världen avbildas? Är världen en avbildning av sig själv, sin egen karta så att säga? Tid, finns egentligen tid bortom våra klockor som människan själv skapat för att mäta något vi kallar tid? Ögonblicket nu, var finns det? Det var ju nyss nu och nu – just nu – är det återigen nu. Hur går det ihop? Ögonblicket är alltid på väg mot noll, skriver Lars Gustafsson. Schopenhauer såg samma ständigt undanglidande nu som ett uttryck för världens illusoriska karaktär, dess systematiska bedräglighet.

Givetvis skriver Lars Gustafsson även om döden. Hans förhållningssätt är befriande avslappnat, och det korta kapitlet Ett tillstånd hos världen – där han betraktar ett fotografi på Västerfärnebo Lanthandel, taget 1931, fem år före hans födelse – är vackert som en dikt. Ja, det är något så sällsynt som en vacker dikt om döden.

Och i ett annat kapitel skriver han: Vad som kan komma att hända efter min död är lika overkligt, lika ovidkommande, som en på en torsdagseftermiddag under yngre stenåldern tappad och sönderslagen lerkruka. Han diskuterar sannolikhetsläran, negativa utsagor värde, kontrafaktiska påståendens meningslöshet. Han behandlar, kort uttryckt, människan, döden och världens beskaffenhet – och vår i vissa avseenden begränsade förmåga att till fullo förstå dess dolda innebörder.

Mot noll är en djupt angelägen bok, tankediger och skarpsinnig, full av frågor och – ibland även – svar på de frågor vi alla bär på och brottas med, de frågor ingen kan undkomma utan att hamna i självbedrägeriets återvändsgränd.

Självbedrägeri är för övrigt ett av de ämnen som Lars Gustafsson tar upp. Vem är det vi egentligen bedrar när vi bedrar oss själva? Kan vi veta och inte veta på en och samma gång?

Och någon gång, i något sammanhang, kommer Herr Gustafsson ännu en gång att stoppa pipan full av den bästa av tobak och återigen tända elden.

Vårdandet av tanken och vårdandet av elden – det är ändå två likartade handlingar som kräver samma omsorg, samma respektlöshet och en obruten nyfikenhet på den värld som är vår.

Lars Gustafssons senaste diktsamling, som kom förra året, heter för övrigt Om begagnandet av elden.

Christer Enander

Mer läsning

Annons