Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Temperament, ja

/

Annons

Flerfaldigt prisbelönade cyprioten Kyriakos Charalambidis finns nu på svenska i en ganska gedigen volym. Äntligen! kanske man borde utropa. Och det är bra att poesi sprids. På så sätt sprids nämligen också kunskap om andra kulturer och andra människor som kartböcker och historieböcker inte når in till. Allt och alla vilar på gemensam grund, visst. Men det finns i varje människa och varje kultur också något särpräglat, något unikt.

Ordens tyranni och andra dikter sträcker sig från tidiga 60-talet till det begynnande 2000-talet. Den ger med andra ord en god möjlighet att följa en utveckling i författarskapet.

Charalambidis gör inte skillnad på förfluten tid, nutid och framtid. Historien är närvarande i nuet och myterna en del av vardagen. Om de första dikterna antyder denna inställning till tiden så blir den mer genomarbetad i de senare, där Alexander den store, Camus och Poseidon kan uppträda sida vid sida som deltagare i ett samtal som sträcker sig utanför dikten. Upphävandet av kronologin hör samman med hans position som grekisk författare på Cypern, den delade ön. Han är som sina poetiska förebilder Kavafis och Seferis en representant för Grekland och de greker som lever utanför det grekiska fastlandet med dess arkipelag men i allra högsta grad definierar sig som just greker. Att vara grek blir en identitet som finner sitt fäste i språket och traditionen.

Det finns kraft i dikterna. Det sydländska temperamentet märks på flera ställen men kanske tydligast i dikten”Ordens tyranni”, en lång svordom över den före detta brittiske biträdande utrikesministern Sir Ian Gilmours besök på Cypern 1980. Temperament, ja.

Men tyvärr finns i detta en vrede med ett alltför stort inslag av bitterhet och oförsonlighet, ett slags sur nationalism som inte ens kan suddas ut i en översättning.

Jag får inte ihop alla bitar i Charalambidis poesi. Det kan bero på tolkningen till svenska, men den har skett i samarbete med författaren så nog borde den hålla måttet. De mytiska inslagen har, som sagts, sin funktion. Ändå verkar de emellanåt ditklistrade och även om de ska vara universella och otidsbundna har de något arkaiskt och konstlat över sig.

Detsamma gäller språket. Charalambidis deklamerar mer än talar till. Den dialog med läsaren som efterordet gör gällande att han söker blir därför lidande. Det har dock inget med den grekiska kulturen att göra, det är Charalambidis eget verk.

Viktor Björklund

Mer läsning

Annons