Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

”Tigern” – klappen för varje brynäsare

/

Den purfärska och alldeles ut­märkta boken om Lennart ”Tigern” Johansson påminner mig om ett möte med en av de tre författarna, Lennart Hovelius, och just ”Tigern” i mitten på 1990-­talet.

Annons

Jag hade gjort ett stort hyllningsreportage på gamle bandy- och domarelegenden Bosse Nilsson i Skutskär då de båda Lennart undrade om jag inte kunde medverka till en bok om Bosse, som skulle fylla 70 år. För nog fanns det åtskilligt intressant och skojigt material allt, hävdade de bestämt med ett garv och tydligt gillande av en likasinnad glad spjuver. Tyvärr blev det aldrig av.

Att ”Hovan” i det läget ens skulle komma på tanken att själv skriva en bok om vännen ”Tigern” förefaller inte troligt. Det hade den senare aldrig tillåtit. Däremot tror jag att han nu säkert hade gillat berättelserna och upplägget av biografin, vars idé uppstod i samband med hockeyprofilens begravning för drygt ett år sedan.

Precis som Brynäs ledarlegend Thure Wickberg på dåvarande Gavlerinken segnade ”Tigern” ner i samband med en match på Läkerol Arena och hans liv gick inte att rädda.

Bakom boken om Johan, som han också kallades i vänkretsarna, ligger ett gediget hantverk av trion ”Hovan”, forne hockeydomaren och Sooner Or Later-sångaren Christer Carlsson samt GD-medarbetaren och historikern Ulf Kriström. Samtliga kände ”Tigern” mycket väl, i synnerhet ”Hovan”, och det mesta av det som fattats i övrigt har de fått fram genom noggrann research och intervjuer.

Emellertid saknas något kapitel om ”Tigerns” familjeliv, eftersom hustrun Ulla och döttrarna inte velat medverka i det avseendet. Detsamma gäller i stort sett hela hans familj uppe i Norrland. Men det är ju ändå inte det mest privata som är meningen med boken utan idrotten, mest hockey förstås men även fotboll och bandy i unga år. ”Tigerns” moderklubb var Heffners och i en rubrik i Sundsvalls Tidning stod det att ”Heffners Tumba heter Tigern”.

Liknelsen är fullt motiverad. Det var Johan som efter att landslagskompisen Lars-Åke Sivertsson lockat honom till Gävle 1962 satte igång hela den process som skulle göra Brynäs i det närmaste oslagbart i många, många år. ”Tigern” såg inte problemen, han såg möjligheterna och såg till att träningarna blev hårdare och hade en underfundig humor med massor av practical jokes, som inte alltid togs med leenden av de som blev utsatta.

Han kunde också vara vrång och långsint, vilket jag under min tid som sportjournalist fick känna på lite grann då han var tränare i Brynäs och ofta skickade fram assisterande ”Kulan” Johnsson som talesman. Men ”Tigerns” kunnande och vinnarskalle bidrog givetvis till SM-guldet 1980 då han sedan belönades med Gävle kommuns kulturpris. ”Som att ge Evert Taube guldpucken”, sa Wille Löfqvist.

De svarta dräkterna är en annan hedersbetygelse till Lennart ”Tigern” Johansson. Det var han som ansåg att Brynäs skulle spela i svarta dräkter i stället för vitt, för att spelarna skulle se större ut och skrämma motståndarna.

Det bästa med boken är inte bara berättelsen om talangen som utvecklades i Wifsta/Östrand och for till Gävle, en massa anekdoter och säkert också skrönor – bilderna, säger bara bilderna! Fantastiskt att få återuppleva dem i sådan prydlig förpackning.

Tänk bara på att han vann sju SM-guld som spelare, ett som tränare och att han lirade i Tre Kronor tillsammans med Sven Tumba, Nisse Nilsson, Uffe Sterner, Roland Stoltz...

För varje brynäsare borde boken om ”Tigern” vara den ultimata julklappen och en historielektion om hur Brynäs en gång i tiden blev den elitklubb på hög nivå som den fortfarande är.

Stefan Andersson

Mer läsning

Annons