Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Till Österland vill jag fara

/
  • En flyktingbåt kommer i hamn på svenska östkusten hösten 1944. Flyktingarna från Estland satt och stod tätt packade i båtarna som ofta var i mycket dåligt skick.
  • John Chrispinsson.

Fängslande och initierat. Tomas Attorps följer författaren John Chrispinsson genom svenska öden och äventyr under tusen år runt Östersjön.

Annons

Pingsten 1293 seglade från Stockholm en ledungsflotta under ledning av marsken Torkel Knutsson med uppdraget att på en klippö vid Karelska näset bygga ett försvarstorn, som skulle befästa svenska rikets expansion österut. Första vintern slungade Novgorods kastmaskiner stenbumlingar mot de nyuppförda murarna men mildväder bröt upp isen och anfallet avbröts. Så inleddes Viborgs mytomspunna historia.

Hur var det möjligt att det glest befolkade och efterblivna svenska riket kunde bli Östersjöns stormakt? En avgörande faktor var att det inte fanns någon stark motvikt i öster. Under ”den stora oredan” i Ryssland i början av 1600-talet marscherade Jacob de la Gardie 1610 in i Moskva som ett led i tsarpretendenternas maktkamp. När Ryssland fick en kraftfull ledare i tsar Peter den store, föll det svenska stormaktsväldet samman i början på 1700-talet. Kostymen var för stor.

Om svenska öden och äventyr under tusen år runt Östersjön berättar John Chrispinsson, fängslande och initierat i boken Den glömda historien. Infallsvinkeln är lyckad; att i ett sammanhang belysa svensk Östersjöhistoria i uppgång och fall och vad som sedan skedde. Upplägget skapar sammanhang och ger rika tillfällen till jämförelser. En Finlandsvän gläds särskilt över kapitlen om Viborg och Åbo.

I freden i Nöteborg 1323 drogs gränsen på Karelska näset vid Systerbäck medan gränsen längre norrut var oklar, vilket svenskarna utnyttjade 1475 vid uppförande av fästningen Olofsborg (numera plats för en operafestival sommartid). 1495 belägrade ryska trupper Viborg, som räddades i sista stunden av en mystisk explosion i ett av tornen (”Viborgska smällen”).

I staden Viborg dominerade tyskarna handeln medan svenskarna tjänade stat eller kyrka och finnarna var arbetsfolk. Krigstid och fredperioder avlöste varandra. Under ”den långa ofreden” (1570-95) bidrog tatariska ryttarräder med kidnappning och mord till att tusentals bönder i Savolax och Karelen flyttade till Sverige (finnbygder). Chrispinsson kunde gott ha nämnt att svenskarna tidigare bränt ner Valamo kloster i Ladoga och dödat munkar och att ortodoxa bönder efter freden i Stolbova 1617, då gränsen flyttades österut och Ryssland utestängdes från Östersjön, övergav sina gårdar och flydde till Ryssland.

Av villkoren i freden i Nystad 1721 smärtade förlusten av Viborg mest. När Viborg efter 1809 blev en del av det ryska storfurstendömet Finland, ledde det paradoxalt till en förstärkning av svenskarnas ställning. 1915 fanns det 9 000 svenskar i Viborgs län, cirka 15 procent av befolkningen. Inom förvaltning och näringsliv var svenska huvudspråket. Viborg sågs som en kosmopolitisk stad med fyra språkgrupper som samverkade. Senare forskning visar dock, påpekar Chrispinsson, att grupperna levde åtskilda.

Sedan Finland blivit en egen nation gick det snabbt utför för allt vad svenskt hette. Allmän och lika rösträtt även i kommunalval reducerade det svenska inflytandet. På 1920-talet förklarades Viborg som enspråkigt finsk stad och svenskarnas liv fördystrades av språkliga påhopp. ”Är detta verkligen tacken för våra offer?” skriver ”Wiborgs Nyheter” bittert.

Att Åbos historia varit allt annat än en idyll framgår tydligt av Chrispinssons skildring. Efter Karl XII:s nederlag vid Poltava plundrade ryska soldater Åbo. Topelius beskriver den spöklika tystnaden och noterar att en kaja sitter på Domskyrkans predikstol. Under ”den stora ofreden” blev flykten från Finland inklusive Åland till Sverige omfattande. Även under goda tider i Finland drogs påfallande många med namn som Aminoff och Adlercreutz till maktens köttgrytor i Stockholm, vilket Chrispinsson förklarar med att adelsmännens gårdar var små och att de därför var beroende av annan utkomst, en rimlig hypotes.

Sedan Sverige förlorat Finland i 1808-1809 års krig, kom tsaren och kronprins Karl Johan i Åbo 1812 överens om att Sverige skulle få Norge som kompensation. Karl Johan fick garantier om att hans familj skulle skyddas om svenskarna skulle avsätta honom, vilket får Chrispinsson att dra den något djärva slutsatsen att Karl Johan sålde ut Finland mot ett privat fallskärmsavtal – fantasieggande men fjärran från gängse tolkningar av mötet.

Mot slutet av 1800-talet tilltog språkstriden. ”Puhu suomen kieltä” (Tala finska) sa de finsknationella eller värre ”Routsalaiset pois Suomesta” (Ut med svenskarna ur Finland). Svenskheten i Åbo förknippades med överhet och rikedom. Språkfrågan splittrade nationen och klasshatet tilltog. Chrispinsson illustrerar med väl valda citat ur Åbo Underrättelser och Arbetet hur tonläget blir allt hätskare och oförsonligare och konstaterar att Åbos revolutionära ledning till stor del var svensk. Därmed blev också kampen i Åbo ett svensk inbördeskrig med William Lundberg som ledare för de röda. Av 15 000 röda soldater i finska inbördeskriget, eller Röda upproret enligt borgerlig vokabulär, var enligt en officiell rapport 2 000 svenskar, vilket motsvarade deras andel av befolkningen. Alla svenskar var inte borgerliga, finne slogs mot finne, svensk mot svensk. William Lundberg avrättades utan rättegång, en illustration av hur röd terror avlöstes av vit. Inte förrän under vinterkriget kunde såren nödtorftigt läkas.

Julen 1615 satt det flitiga paret Gustav II Adolf och Axel Oxenstierna i Nyenskans i Nevas utlopp – där S:t Petersburg ligger i dag – och knåpade på budgeten och gav direktiv hur riket skulle styras, tydligen inte rädda trots att kungen menade att man alltid måste tro det värsta om Ryssland. Fästningen hade anlagts 1583 för att ge svenskarna kontrollen över Neva och Ladoga. I bakgrunden fanns – kanske som en följd av vikingafärder och krigståg i öster – dimmiga idéer om att de svenske hade en historisk rätt till dessa områden. Efter freden i Nystad blandades romantiska drömmar om att få återvända till Ladogas stränder precis som ”det fordom var” med skräcktemat ”ryssen kommer”. 3 000 svenska krigsfångar byggde paradgatan Nevskij Prospekt i den nya staden S:t Petersburg, egentligen ett svartbygge eftersom staden började byggas på svensk mark innan fred var sluten.

Då svenskarna i Finland 1809 blev ryska undersåtar, flyttade många till sin nya huvudstad. Som flest var svenskarna i S:t Petersburg 7 000 år 1880. Sedan blev de färre men rikare med släkten Nobel, som ledde ett av Rysslands största industrikonglomerat, högst upp i hierarkin. I den svenska tidningen ”Nordisk kalender” publicerades patriotiska dikter som talade om att ”Än talas vid Nevas strand, det språk som klingar stål…” Så sent som 1913 flyttade 2 500 svenskar till Ryssland innan den ryska revolutionen 1917 svepte bort allt.

Till skillnad från Finland blev Estland och Livland (nuvarande Lettland) aldrig delar av det svenska riket, försöken till integrering av Estland var halvhjärtade och i Livland ville den svenska högadeln som stora jordägare styra och ställa på egen hand. I eftermälet av svensktiden framhålls att svenskarna ivrade för rättssäkerhet, utbildning och böndernas frigörelse. I Dorpat grundades 1632 ett universitet, öppet för hög som låg till det tyska ridderskapets förtret, med namnkunniga studenter såsom Urban Hjärne, den svenska läkekonstens fader, och Georg Stiernhielm. som här skrev verket Herkules. I Lettland minns man med tacksamhet ABC-böcker och bibelöversättning som räddade det lettiska språket från att utplånas. Den största skamfläcken är svenska truppers massaker av invånarna i Narva 1581 sedan befälhavaren Pontus de la Gardie tillåtit fri plundring.

Under den ryska tiden försämrades förhållandena för svenskarna som i Estland vid en folkomräkning 1882 bestod av 5 000, en halvering sedan 1500-talet. Sverige satte sin tillit till kvarvarande balttyskar; hellre en tysk baron än en rysk bojar på andra sidan Östersjön sammanfattar Chrispinsson. I mellankrigstiden – då de baltiska staterna blivit självständiga – brydde sig moderlandet inte mycket om estlandssvenskarna, som mest var fiskare och bönder. Det stannade vid lite vapenskrammel då Gustav V vid ett statsbesök i Reval 1929 eskorterades av fem kryssare, vilket fick Estlands ambassadör att utbrista att Sverige nu visste att en dotter ibland behövde sin moders famn.

Då estlandssvenskarna av förklarliga skäl ville utvandra till Sverige vid andra världskrigets utbrott, reagerade samlingsregeringen senfärdigt till priset av många människoliv. Djärvheten i den svenska stormaktpolitiken hade förbytts i sin motsats. Chrispinssons skakande redogörelse för avrättningar och deportationer visar hur tragiskt den svenska bosättningsepoken i Baltikum avslutades.

John Chrispinsson har all heder av denna förnämliga bok, som uppmärksammar delar av den svenska historien som lätt glöms bort. Samhällsdebatten och stämningar får en utmärkt belysning genom flitiga tidningscitat. Moderna ord som coolast och jet-set bryter stilen. Men det är anmärkningar i marginalen. Detta är populärhistoria av bästa märke.

Den tidigare omfattande svenska bosättningen runt Östersjön är nu reducerad till Finland. Både Hattarnas krig 1741-1742 och Gustav III:s krig 1788-1790 för att återta vad som förlorats i öster var illa förberedda. Av ”Mandom, mod och morske män” syntes inte mycket förrän i sjöslaget i Svensksund 1790. Vid mitt besök av Sjundby slott i Porkkala häromåret pekade slottets åldriga innehavarinna stolt på ett buktande innertak – det bestod av rysk segelduk från Svensksund.

Sorgen över förlusten av Viborg har ännu nästan mytiska dimensioner. Det är saknaden efter bygder och nejder som förknippas med Kalevala, Finlands nationalepos. Säkerhetspolitiskt är det lugnare att gränsen inte går vid Systerbäck men i själ och hjärta förblir Viborg ”våra drömmars stad”.

Tomas Attorps

Mer läsning

Annons