Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Toppen och botten

/

Annons

Ett par debutanter – de brukar dyka upp så här års. Kul att kolla in vad som är på gång.

Hur är trenderna, hur lyckas man skriva?

Allt yngre blir de, men de här två är tämligen mogna. Den en 34 på det 35:e, den andra hela 46 på den 47:e, nästan 50.

Det är inte så dumt att ha lite erfarenhet. För här handlar det om flipp och flopp; den yngre är floppen.

Den andra, Johan Kling som häromåret debuterade som filmregissör med den uppmärksammade ”Darling” gör däremot en lysande debut.

Han kan skriva, är ekonomisk med orden, brakar inte åstad, använder slipade verktyg.

Han trär sitt språk över händelserna, resonemangen, iakttagelserna.

Det smidiga, följsamma berättandet är stämningsfullt, nästan ”vackert”, ställer sig inte i vägen mellan författaren och läsa- ren.

Lite knappt som hos Hemingway i ”Och solen har sin gång”.

Det är en dag på sommaren 1998, och Magnus går genom Stockholm, vemodigt och skört skildrat så att man tänker på Hjalmar Söderberg (det gör man inte bara för stockholmsskildringen).

Magnus är ingen ”lyckad” människa. Han är frilansare i film- och tv-branschen, på jakt efter uppdrag, mer eller mindre förnedrande.

Olyckligt kär, lidande av ett slags spleen, den där livsledan vi minns från flanörerna vid förra sekel- skiftet.

Hos Söderberg och Bo Bergman och hos den debuterande Sigfrid Siewertz. Förebilderna för dem fanns i Frankrike, hos den Huysmann som gick ”Mot strömmen”.

De var dekadenta, kände sig marginaliserade, utanför detta livets huvudströmmar. Med den norske diktaren Obstfelder ”födda på fel klot”.

De var mycket trötta.

Magnus går omkring den här sommardagen och ser hur skuggorna växlar.

Inget har han på gång, och snart närmar sig hösten. Vädret ansluter sig till sinnestämningen, eller om det är tvärtom (man tänker på Söderbergs ”Doktor Glas”).

Magnus är undrande.

Han vet inte hur han ska leva.

De var inte riktigt ”livsdugliga”, sa man förra gången flanörerna oföretagsamt strosade genom Stockholm.

Det är på något sätt likadant nu. Eller som hos den förlorade generationen i tjugotalets Paris.

Ett vemod över allting.

Han beskriver dem han träffar och han känner sig illa till mods.

De besvärar honom, kanske borde han helst vara ensam och mest går han ensam i solen, på Sur- brunnsgatan och Odengatan och han önskar att Josefin var där, henne han älskar men knappt vågar träffa, rädd för att allt då ska gå sönder.

Han går genom Humlegården, han äter någonstans men får förstås fel rätt, han för samtal och hör samtal som är på pricken avlyssnade.

Strama dialoger med ord som hänger korta i ingenmansland

Det är så där det är.

Inte så mycket händer men man känner hans sinnestämning och tidens röst den där sommardan 1998 är återgiven med all den anspråkslöshet och känsla man kan begära.

Kalle Dixelius ”Toffs bok” är något helt annorlunda. Tyngd av stora anspråk, ambitioner och förväntningar trasslar den in sig i sina egna uppslagsändar.

Och intrigen känns överarbetad i sitt sciencefictionartade perspektiv med framtid, nutid, dåtid.

Dixelius vill så mycket och belyser detta med metaromanens anspråk. Bland annat får vi möta en påhittad utgivare och kommentator, en viss ”Muham Bentsson Fil.dr i svensk historia”.

För mig blir det bara ansträngt. Som när någon fyllt på för mycket i den där experimentbägaren.

Det kan för all del för den experimenterande kännas kul och intressant tills bägaren möter en stackars läsare som måste tömma den.

Med all dess beska bottensats.

Och när författaren börjar svänga sig med barnsligt slappt talspråk – ”Ståkkålm”, ”Bassebeck” – är jag inte med längre.

Vitsen att som vuxen använda sig av barnspråk har jag aldrig förstått.

Mer läsning

Annons