Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Trög och vardagsgrå - men ren njutning!

/

Efter fyrtio års lyckligt äktenskap är det med en otäck känsla av att trampa luft som Yaari och Daniela skiljs åt.

Annons

Men Daniela måste hälsa på svågern i Tanzania för att kunna sörja systerns oväntade död, medan hissföretagaren Yaari som vanligt måste arbeta i Tel Aviv.

Om den veckolånga skilsmässan handlar A.B. Yehoshuas roman ”Egen eld”, översatt via engelska; det hebreiska originalet utkom 2006. 400 sidor i form av en duett. Yaari och Daniela kommer växelvis till tals i vartannat kapitel.

Som så ofta i den 76-årige författarens romaner sker inget omvälvande eller exceptionellt. Snarast tvärtom, inte mycket att orda om. Inledningsvis är ”Egen eld” är lite trög och vardagsgrå, men efter femtiotalet sidor sugs jag in i berättelsen, för att sedan bli smått hypnotiserad. Romanen är ett överväldigande bevis för att Yehoshua är den finstämda psykologins och fingertoppskänsliga dramatikens mästare. Nästan i klass med författarens mästerliga ”Den befriade bruden” (på svenska 2006)

I likhet med Amos Oz och David Grossman är Yehoshua en välkänd och uttalad fredsivrare, men till skillnad från kollegorna skildrar han nästan uteslutande en mycket israelisk vardag, där konflikten Israel/Palestina bara utgör en liten, låt vara fundamental del av tillvaron.

Romantiteln syftar på Danielas systerson som av misstag, sex år tidigare, blev skjuten till döds av egna styrkor, av ”egen eld”, under en militäroperation på Västbanken. Ett dödsfall som närmast krossat familjen, till den grad att svågern i Tanzania vill glömma bort allt som har med Israel att göra.

Danielas berättelse, skildringen av Afrikas ödsligt torra landskap och mötet med en somalisk kvinna som fått hela sin familj utplånad, är romanens finaste. Särskilt när den korrekta lärarinnan Daniela så att säga börjar klä av sig.

Samtidigt är det just kontrasten till Yaaris förutsägbara vardag i Tel Aviv – med barn i armén, skrikande barnbarn, en farligt sexig svärdotter – som vässar och förhöjer romanens lågmält effektiva dramatik.

Svagheten är att romanens återkommande, utförliga och detaljerade skildringar av hissar; i Tel Aviv, Jerusalem, Tanzania. Vad författaren än tänkt sig, så får hissmetaforen aldrig en övertygande gestaltning och blir hängande i luften.

Desto mer övertygande är romanens mänskliga drama i alla dess subtila skiftningar och nyanser. Yehoshuas har en osviklig förmåga att liksom lirka fram gestalternas smärtpunkter och alla nitton olika leenden. Så ock hos läsaren.

Författarens flyhänt salta ironi gör dessutom läsningen till ren njutning.

Örjan Abrahamsson

Mer läsning

Annons