Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Trollthriller med berättarglädje

/

År 1978 försvinner en pojke på semester vid Dal­älven spårlöst. Hans mamma hävdade att hon sett en jätte komma ut ur skogen och ta sonen.

Annons

Naturligtvis blev hon inte trodd. Möjligen kunde poliserna tänka sig att en ovanligt lång man skulle kunna ha kidnappat pojken. Man återfann dock aldrig pojken.

Upptakten i Stefan Spjuts uppmärksammade roman ”Stallo” kunde vara hämtad från en spänningsroman vilken som helst. Men det här är verkligen ingen roman vilken som helst.

För den handlar om skrymt, oknytt och troll. Och det är oerhört välskrivet och spännande.

Ja, jag vet. Jag brukar säga att när det blir övernaturliga ting iblandade så tappar jag intresset. Men jag har lånat det här citatet förr och jag gör det gärna igen: Man kan skriva om vad som helst bara man gör det bra.

Och det gör Stefan Spjut. Med en underbar prosa fångar han in mig i den värld som han skapar kring sägnerna om stallofolket. Det folk som en gång i en dunkel forntid var ett slags konkurrenter och fiender till samerna i norra Skandinavien. Stallofolket kunde byta skepnad och rövade gärna bort små barn. Ni som minns barndomens sagor om trollen känner förstås igen myten.

Gunnar Myrén, en känd naturfotograf tog en bild över Sareks nationalpark. Motivet var en björn och när han framkallade bilden såg han en figur som red på björnen. Fotot gick inte att förstora hur mycket som helst, men in i det sista var Gunnar Myrén övertygad om att han av en slump hade fotograferat ett väsen som ingen modern människa har sett.

Hans dotterdotter Susso Myrén är besatt av att försöka finna en förklaring till bilden. Hon driver en sajt på internet där hon lägger upp berättelser om iakttagelser av samma slag. En gammal kvinna kontaktar Susso och berättar om att hon sett ”ett troll” vid sitt hus. På kvinnans husvägg riggar Susso upp en åtelkamera och det blir en bild som visar en rätt kortväxt märklig figur.

Stefan Spjuts roman växlar mellan den ganska charmiga Susso Myrén och en mycket märklig familj i det inre av Lappland. Där bor Seved hos småbrukarparet Ejvor och Börje. Den unga kvinnan Signe bor också där och på gården finns ett märkligt uthus där något, eller rättare sagt några rätt bångstyriga existenser lever. Familjen som bor på gården tycks ha en uppgift i att hålla dessa existenser på någorlunda gott humör.

Och nu krävs att de ordnar ett litet barn till gården. Seved får i uppdrag att tillsammans med Börje kidnappa en fyraårig pojke. Samtidigt börjar de förstå att den där Susso Myrén håller på med något som hon inte bör få veta mer om.

”Stallo” är en roman som verkligen sprudlar av fantasi och berättarglädje. Det märks att Stefan Spjut tar gamla legender och sägner på stort allvar, men tror han själv på det? Tja, jag vet inte men har svårt att tro det. Däremot är det naturligtvis inte fel att använda gamla legender, det har författare gjort i alla tider.

Frågan är nu om Stefan Spjut ska fortsätta på den inslagna vägen. Det finns ett och annat som tyder på det i slutet av romanen. Jag är tveksam till om det skulle vara en bra idé, men skriver man så här bra så kanske det går att göra en ”Stallo II”.

Släng tveksamheten åt sidan och läs den här romanen, mer spännande vinterläsning har jag svårt att tänka mig. Frågan är om det går att göra en bra film av den – för det är redan klart att det blir en filmatisering ser jag på förlagets hemsida.

Anders Wennberg

Mer läsning

Annons