Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Utan återvändo

/

När människorna lämnat scenen. Lars Ekstrand har mött Annika von Hausswolfs och Jan Jörnmarks berättelse om globaliseringens effekter.

Annons

Vad har Ljusne och Detroit gemensamt?

Båda har varit utsatta för globaliseringens förödande och förgörande effekter, enligt ekonomhistorikern Jan Jörnmark. Det man kan se i den förr kokande storstaden Detroit som globaliseringens fotavtryck, det ser man också i lilla idylliska Ljusne. Grunderna för fortsatt existens och fortsatt välstånd har brutalt ryckts undan. Arbetslöshet och avbefolkning, utflyttning, har kännetecknat både det forna bilindustrimeckat och Ljusne.

Fotavtrycken är som tydligast i Detroit, där man möter tomma spökhus och urbant sönderfall, gata upp och gata ned. Som om ett giftigt utsläpp skett, som tvingat fram evakuering.

Ingen kommer undan globaliseringen, den är som en tsunamin som drabbar hela jordklotet. Även om många i vår av storföretagen mentalt impregnerade region fortsätter att låtsas som att det inte är så farligt. Det som är, och som är välbekant och tryggt, kommer att bestå. Men den kollektiva illusionen måste trasas sönder, Törnrosasömnen brytas. Den långa perioden av full sysselsättning och framtidstro i vår länge skyddade del av världen är definitivt över. Kapitalet söker sig dit där det är mest lönsamt att vara, utan att ta några som helst sociala eller etiska hänsyn.

”Allt som är fast förflyktigas”, skrev redan Marx, och siade klarsynt och profetiskt på 1800-talet om det som vi efterhand kunnat bevittna. Och det är i spåren av det som förflyktigats som Jörnmark och konstnären Annika von Hausswolf rest. De läser av konsekvenserna av globaliseringen i själva geografin, landskapet, i USA som i Sverige, Japan och annorstädes. Demonstrerar hur dessa konsekvenser påtagligt syns i form av efterlämnat och avlagt. Övergivna kontorslandskap. Fabriker. Hotell. Parkeringsplatser. Titos forna lyxvilla i Kroatien, sedan länge föremål för vandalisering. (Marknadsekonomin krossade planditon, symboliken i detta fall är nästan övertydlig.)

Jag skulle inte kalla det industrihistoria, det Jörnmark och von Hausswolf ägnar sig åt. Sådan litteratur finns, på teman som det nostalgiska ”från järn- till rostbälte”, eller det mer uppfordrande ”från järn- till hjärnbruk”. Man sitter med facit i hand och drar en kronologisk linje. Tittar bakåt.

Men det gör inte Jörnmark och von Hausswolf. De är i nutiden, de förmedlar vad som paradoxalt kunde kallas frånvarons autenticitet. Nutiden i deras bilder är ruiner och skelett, det som raserats, lämnats åt sitt öde, kastats bort och vänts ryggen till. Av anonyma krafter, ingen poäng med att söka efter vem som är ansvarig, leta en syndabock att hänga. Vilket kanske gör det hela bara ännu bittrare för den radikala förändringens offer.

”Antiglobaliseringsrörelsen”, som den oprecist kallats, och som väckt uppseende genom stora, mer eller mindre våldsamma demonstrationer, slåss mot osynliga, övermäktiga och transnationella krafter. Det finns ingen Akilleshäl att skjuta pilen i. Ingen äger turbokapitalismen. Alla sprattlar i dess börsnoterade trådar.

Är man förtrogen med de senaste decenniernas globalisering, samt de asiatiska ekonomiernas allt viktigare roll, bjuder väl inte texten, om än rapp och välskriven, på något nytt. Det är de rikhaltiga, mot den avindustrialiserade verkligheten närgångna fotografierna – boken ger för övrigt ett påkostat intryck, här har det inte sparats på sekinerna - som är den stora behållningen. Och de förtjänade recenseras av en konstvetare. (von Hausswolf är inte för inte adjungerad professor i fotografi i Göteborg.)

Jörnmark har vunnit kolossala framgångar med sitt projekt ”Övergivna platser”. Här fortsätter han projektet, men placerar det i ett väldefinierat ekonomiskt och politiskt sammanhang. Det märks att han är docent i ekonomisk historia. Ledigt och pedagogiskt reder han ut varför det blir bostadsbubblor och hur finansmarknaderna opererar.

Jag betraktar de många bilderna, förundrat. Hur relatera sig till dem? Vem appellerar de till? Vilka känslor föder det flödande bildgalleriet? Vilken är den inre styrkan i dessa avspeglingar? Vilken deras visuella retorik?

Jag kan inte finna dem vare sig sentimentala eller melankoliska, beklagande den tid som flytt. Hjärtat rörs inte, inga affektiva hinnor uppstår som producerar distans. Vemod uppstår icke. Snarare kanske man skulle kunna kalla fotografierna ”postindustriellt nysakliga”.

Inte många människor förekommer på dem, de har lämnat scenen. De rostande och söndervittrande miljöerna luktar allt vagare människa. De har avsubjektiverats.

Det är heller inte som bilderna från städerna runt Tjernobyl, de som signalerar katastrof och dråpslag. Bokens fotografier dokumenterar, utan att hängas på övertoner av apokalyptisk art. De berättar nästan lakoniskt, Jörnmark och von Hausswolf får det skickligt att framstå som att de låter verkligheten tala för sig själv, vilket den förstås inte gör, om vad globalisering betyder på marken. Så här ser det ut. Bokstavligt. Fysiskt. Efteråt.

Inget att gråta över. Och det gives ingen återvändo till det som var innan. Före avgrunden.

Lasse Ekstrand

Mer läsning

Annons